Bergen vid Saint-Rémy: historia, betydelse och penselföring
I maj 1889 hade Vincent van Gogh för avsikt att skriva in sig på asylen Saint-Paul-de-Mausole, i utkanten av Saint-Rémy-de-Provence, och bakom dess murar började han måla kalkstensryggen av Alpilles som stängde av horisonten mot söder. Bergen vid Saint-Rémy, målad samma år, är ett av resultaten från dessa månader: en duk byggd från en vy han såg nästan dagligen, återvände till och omarbetade tills berget slutade läsas som landskap och började kännas som något i rörelse.
Han var trettiosex, återhämtade sig från krisen i Arles som hade fått honom att frivilligt söka sig till sjukhuset, och måleriet var enligt honom själv det som höll honom stabil. Alpilles gav honom ett motiv han inte behövde resa för. Han kunde stå på asylens område, eller gå en kort sträcka under bevakning, och finna samma taggiga horisontlinje väntande.
Ett år av att betrakta en enda bergsrygg
Saint-Rémy ligger vid norra foten av Alpilles, en kort kalkstenskedja som reser sig plötsligt ur annars platt provensalsk jordbruksmark. Van Gogh målade kedjan upprepade gånger under 1889, från olika avstånd och i olika väder, och behandlade den mindre som ett fast landmärke än som ett motiv som förändrades varje gång han tittade på det.
Denna duk, 90,8 gånger 71,8 centimeter, ger bergsryggen utrymme att fylla nästan hela den övre halvan av bilden. Det finns inget försök att mjuka upp dess skala eller placera den på ett bekvämt avstånd; bergen upptar helt enkelt vyn, så som de skulle ha upptagit hans.
Berg omvandlat till ström
Topparna är byggda av korta, slingrande penseldrag som följer bergets logik snarare än en fast ljuskälla, gräddvit och blek ockra på de solbelysta ytorna, blågrå och violett nedsänkta i vecken och klyftorna mellan dem. En mörk, nästan svart kontur löper längs bergskammen och genom den djupa skåran i dess mitt, vilket ger silhuetten en taggig, söndertrasad kant mot himlen.
Ingenting i bergväggen står stilla. Samma rytm av krökta märken som Van Gogh använde för cypresser och för himlen i sina nattbilder är verksam här, så att fast kalksten läses som om den vek sig och rullade under sin egen vikt. Det är ett sätt att måla som insisterar på att ett berg inte är orörligt, att det har pressats i form av krafter som fortfarande arbetar på det.
Himlen ovanför är en blek, rastlös blå, pålagd i samma lösa, slingrande penseldrag som berget nedanför, så övergången från sten till luft är en av färg och temperatur snarare än en hård linje.
Ett tak bland buskarna
Nedanför bergsryggen sjunker landskapet ner i ett band av täta, rundade träd och buskage, målade i djupt blågrönt med samma energiska handlag. En enda liten byggnad med ett mörkt rödaktigt tak ligger lågt bland dem, nästan uppslukad av lövverket, det enda tecknet på bebyggelse i hela scenen.
I förgrunden bryter ett kluster av gula och vita vilda blommor marken till vänster, ett litet parti av nära, delikat detalj mot de bredare färgsvepen runt omkring. En blek, sandig stig slingrar sig genom dukens nedre kant, den enda delen av målningen där färgen ligger platt och lugn snarare än virvlande.
Hyddan och blommorna är lätta att missa vid första anblicken, placerade lågt mot den tornande klippan bakom dem, men de är vad som ger bergen deras skala. Utan det lilla taket skulle bergsryggen vara en abstraktion; med det förstår betraktaren hur långt över dalbottnen dessa toppar faktiskt reser sig.
Färg pressad mot sina gränser
Van Gogh arbetade från en tight, medvetet begränsad palett här: violettblått, salvia och flaskgrönt, ockra, gräddvitt och inslag av nästan svart. Ingenting i bilden är exakt en naturalistisk färg, och ändå läses kombinationen som en het, torr provensalsk middag, ljuset hårt nog att bleka den bleka stenen och kasta dess klyftor i blå skugga.
Färgen i sig är tjock, pålagd våt i våt på sina ställen, så att åsar av pigment fångar verkligt ljus över dukens yta. På nära håll upplöses berget i individuella laddade penseldrag; på avstånd löses samma penseldrag upp i berg, skugga och himmel.
Vad som förändras med ljuset
En målning byggd så tungt av riktade penseldrag beter sig olika beroende på var ljuset i ett rum kommer ifrån. Snedstrålande ljus från ett sidofönster fångar färgåsarna över bergväggen och får impaston att resa sig i relief; plattare, uppifrån kommande ljus låter färgen göra mer av arbetet och lugnar ner ytan.
Upphängd där dagsljus når den under dagen, skiftar den tillsammans med rummet, ljusare och mer blåtonad på morgonen, varmare när ockran och violettet träder fram mot kvällen. Det var redan sant om klippan den avbildar, en kedja som Van Gogh målade om och om igen eftersom den aldrig såg riktigt likadan ut två gånger.
Originalet hänger idag på Solomon R. Guggenheim Museum, ett landskap bland gruppen av Saint-Rémy-bilder som spårar en enda vy fasthållen, och omarbetad, under ett svårt år.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Solomon R. Guggenheim Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.