Blommande kastanjegrenar: Historia, betydelse och penselarbete
En sista vår i Auvers
Vincent van Gogh nådde Auvers-sur-Oise i maj 1890, nedbruten av året i Saint-Rémy och med hopp om att en by inom räckhåll för Paris, och för hans bror Theo, skulle kunna ge honom stabilitet. Kastanjeträd slog ut längs vägarna och i trädgårdarna där, tunga vita och rosa vaxljus mot färskt lövverk. Han målade flera närgångna studier av blommande grenar den våren, och arbetade snabbt, så som han hade arbetat hela det sista året.
Blommande kastanjegrenar tillhör den explosionen av arbete. Den är daterad 1890, samma år som Van Gogh dog i Auvers i juli, och den bär inget av försiktigheten hos en konstnär som håller igen. Duken mäter 91 gånger 72 centimeter, tillräckligt hög för att grenen den rymmer framträder i något nära naturlig storlek.
Det finns ingen horisontlinje, ingen trädgårdsmur, ingen känsla av var trädet står i världen. Van Gogh har skurit rakt in i motivet, så som han hade lärt sig av de japanska träsnitten han samlade på och fäste på sina ateljéväggar i Paris och Arles. En gren fyller bilden från kant till kant, och betraktaren ges inget avstånd från vilket man kan stiga tillbaka och uppfatta den som ett helt träd.
Vad som fyller duken
Två tunga klasar av vit kastanjeblom dominerar mitten och höger sida av bilden, deras småblommor uppbyggda av korta, laddade penseldrag i vitt, gräddvitt och blekgult. Till vänster lutar sig en andra klunga in från bildens kant, dess blommor har gått mot en djupare rosa-röd ton, som om de fångats något längre fram i blomningen.
Runt och under blommorna breder hästkastanjens stora palmatlika blad ut sig i alla riktningar, några fortfarande i en hård ung grönska, andra som mjuknar mot gult i kanterna. Några, längre ner i bilden, har lämnats nästan helt utan blom, vilket ger ögat någonstans att vila innan det dras tillbaka upp i det vita.
Själva grenen är knappt synlig. Van Gogh låter bladen och blommorna bära hela kompositionens tyngd, så att strukturen antyds snarare än tecknas, så som en fullvuxen kastanj i blom faktiskt ser ut underifrån, allt trädkrona och ingen stam.
Färg, ljus och penselns arbete
Bakom grenen är himlen en tät, rastlös blå, uppbyggd av korta svängda drag som vrider sig och krusar sig som rörlig luft snarare än sitter platt. Det är inte en lugn blå. Den har samma nervösa energi som Van Gogh gav himlen över vetefälten han målade under samma veckor i Auvers.
Längs den nedre kanten övergår den blå utan förvarning i en varm grund av orange och röd skraffering, lagd med samma korta, drivna drag. De två färgerna, blått ovan och orange-rött nedan, sitter i motsatta ändar av färgcirkeln, och Van Gogh låter dem gräla med varandra snarare än smälta samman.
Grönt gör arbetet med att hålla bilden samman. Det löper från en sval, nästan gråblå grön i de skuggade bladen till en het gulgrön där ljuset träffar en bladkant, och varje blad är uppbyggt av flera sådana gröna nyanser lagda sida vid sida snarare än en färg som skuggats in i en annan.
Blommornas vitt är aldrig platt vitt. Van Gogh trär blekblått, gult och rosa genom det, så att blommorna tycks hålla ljus snarare än bara reflektera det. På nära håll sitter färgen tjock och åtskild, ås efter ås lämnad av penseln eller av en laddad spets på en målarkniv; bilden löser sig till blommor och blad först på ett kort avstånd tillbaka.
Det ögat möter först är den massan av vita blommor i mitten, innan det färdas ut längs grenens diagonala dragning till den mindre blomklungan uppe till höger och tillbaka igen till den rosa tonade klasen till vänster. Inget i duken ber att bli läst som bakgrund. Varje del av den, himlen inräknad, är bearbetad med samma brådska.
I Zürich, och på en vägg hemma
Originalmålningen finns idag på Kunsthaus Zürich, en del av en samling som har hållit den dokumenterad och, stundtals, visad i väl över ett sekel. Det är en bild som belönar att man står nära, där de åtskilda färgdragen behåller sina kanter, och att man stiger tillbaka, där de löser sig till gren och blad och blomma.
Upphängd där morgon- eller eftermiddagsljus når den direkt tar blommornas vita upp vilken värme eller svalka rummet ger ifrån sig den timmen, ljusnar vid middagstid och lägger sig till något tystare mot kvällen. Det är en bild som håller ett rum kännande som vår utan att kräva att bli betraktad hela tiden, vilket ligger närmare hur en verklig gren av kastanjeblom beter sig på ett bord eller genom ett fönster än de flesta blomstermålningar klarar.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kunsthaus Zürich samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.