Blommande plommonträd (efter Hiroshige): Historia
År 1887 hade Vincent van Gogh varit i Paris i ett år, bott hos sin bror Theo och tagit in en konstvärld som hade föga gemensamt med den dunkla, jordbundna palett han lämnat efter sig i Nuenen. Han såg impressionistiska och neoimpressionistiska dukar på nära håll, mötte målare som Bernard och Signac och byggde, vid sidan av allt detta, upp en privat besatthet av japanska träsnitt.
Han och Theo samlade hundratals av dem, köpta billigt från Paris-handlaren Siegfried Bing, och under en tid fäste Vincent blad efter blad på väggarna i sina rum och studerade dem så som en elev studerar en mästare. Han ville, skrev han, se världen så som en japansk konstnär gjorde, förenklad, direkt, oförmörkad av hans egen skolnings konventioner.
Blommande plommonträd, efter Hiroshige, målad i Paris 1887, är en av två målningar där den ambitionen blev bokstavlig. I stället för att bara absorbera vad de japanska träsnitten hade att lära honom, tog Van Gogh ett befintligt blad och arbetade upp det i oljefärg på duk.
Att kopiera som ett sätt att tänka
Träsnittet bakom denna målning är Utagawa Hiroshiges Plum Park in Kameido, en del av hans serie One Hundred Famous Views of Edo. Van Gogh kände till det genom tidskriften Paris Illustre, som återgav japanska träsnitt för en fransk publik, och mycket troligt genom sin egen samling.
Han spårade inte träsnittet så mycket som han byggde upp det på nytt. Han rutade upp dess komposition och förstorade den onto duk, och anpassade vad mediebytet krävde medan han höll designens djärvhet intakt: en trädstam som fyller nästan hela bilden, marken som ges nästan ingen plats, ögat som erbjuds ingen lätt väg till en horisont.
Att kopiera var aldrig, för Van Gogh, ett lägre slags arbete. Det var ett sätt att tänka genom en annan konstnärs hand, en disciplin han återvände till genom sitt liv med Millet och Delacroix precis som han gjorde här med Hiroshige.
Vad duken rymmer
En plommonstam delar målningen i en skarp diagonal, dess bark byggd av torra, släpande penseldrag i mörkrött, svart och ockra som ger träet en grov, nästan geologisk tyngd. Tunna grenar skjuter uppåt och åt sidan från den, varje spets lastad med vit blomma satt ned i korta, avsiktliga duttar.
Bakom trädet är himlen inte blå utan en djup, mättad röd, som mjuknar mot rosa och gräddvitt nära horisonten, där en hel trädgård av bleka blommande träd står i platt, omodellerad färg. Små figurer i blått och gult rör sig längs ett staket vid foten av den trädgården, knappt mer än ett penseldrag eller två var, närvarande för att ge skala snarare än händelse.
Paletten är genomgående reducerad till en handfull kraftfulla färger, rött, grönt, svart och vitt, pålagda utan någon av den släta sammansmältning som Van Goghs akademiska skolning en gång skulle ha krävt. Det är en bild byggd för att slå från andra sidan ett rum, och belönas sedan vid närmare betraktande av sin ytas råhet.
Ramarna han uppfann
Van Gogh lade till något som Hiroshiges originalträsnitt aldrig hade: två vertikala remsor av japanska tecken på orange botten, som inramar scenen så som en skylt eller en rullmontering skulle kunna göra. Tecknen är inte en trogen avskrift av något specifikt; han anpassade dem från andra blad i sin samling, mer dragna till deras grafiska tyngd än till deras betydelse, som han inte kunde läsa.
Effekten är att göra lånandet synligt snarare än dolt. Detta är inte en förklädd kopia utan en öppen hyllning, en holländsk målares tribut till ett japanskt träsnitt, till del byggd av tecken beundrade enbart som former.
På en vägg, i skiftande ljus
Med sina 46 gånger 55 centimeter är originalet ett anspråkslöst föremål som argumenterar för sig själv genom färg snarare än skala. Det är en del av varför det kan hålla en vägg från andra sidan ett rum och ändå belöna att stå nära, där den släpade, osammansmälta färgen på stammen blir sitt eget ämne.
Den röda bottnen skiftar med ljuset omkring den, varmare och tyngre på kvällen, svalare och skarpare under ett norrvänt fönster. Få målningar ändrar stämning genom dagen så synligt som en som är byggd nästan helt av en enda mättad färg.
Van Gogh målade den samma år som han började driva sin egen palett mot den intensitet som skulle definiera hans sista år i södra Frankrike. Sedd i dag på Van Gogh Museum i Amsterdam läses den som en gångjärnsbild, ögonblicket då en målare skolad i den holländska traditionens bruna toner bestämde att färg allena kunde bära en hel bilds mening.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.