Postiljonen Joseph Roulin: Berättelse, betydelse & penselföring
När Vincent van Gogh sommaren 1888 hade varit i Arles bara några månader hade staden gett honom nästan ingenting av den konstnärsgemenskap han hade hoppats bygga där. Paul Gauguin hade ännu inte anlänt, Gula huset stod halvmöblerat, och van Gogh arbetade till stor del ensam, målade snabbt och skrev hem om ljuset. In i den isoleringen trädde Joseph Roulin, en posttjänsteman vid stationen i Arles, som blev en av de mycket få lokala personer som var villiga att sitta modell för honom, dricka med honom och förbli en vän när staden vände sig mot honom.
Roulin var i fyrtioårsåldern, gift och hade tre barn, och tjänade en blygsam lön som han enligt egen utsago kompletterade med vin och långa samtal. Van Gogh målade honom upprepade gånger under 1888, och denna duk, Postmannen Joseph Roulin, är ett av resultaten av den ihållande uppmärksamheten. Den är daterad till 1888 och mäter 65,4 gånger 81,3 centimeter, en skala tillräckligt nära naturlig storlek för att den avbildade nästan möter betraktaren öga mot öga.
En postarbetare som inte ville sitta still för att bli smickrad
Roulin var inte någon mecenat och hade ingen anledning att uppträda för duken. Van Gogh målade honom i hans eget yrke snarare än uppklädd för tillfället, och bilden läses mindre som ett beställt porträtt än som en kväll tillbringad med någon han litade på.
Det förtroendet syns i posens direkthet. Roulin sitter rakt mot betraktaren, ena handen vilande löst på knät och den andra över karmen på en grön stol, kroppen lätt vinklad men ansiktet vänt framåt, oskyddat.
Vänskapen hade också en praktisk tyngd. Roulin var bland den handfull människor i Arles som stod vid van Goghs sida genom den kris som snart skulle överväldiga honom, och värmen i detta porträtt är inte sentimentalt påhitt utan dokumentationen av en man som målar någon som hade förtjänat det.
Postmannen såsom van Gogh faktiskt såg honom
Uniformen tillkännager mannen innan ansiktet gör det. Roulin bär en mörk marinblå postrock med två rader förgyllda knappar nedtill framtill, dess ärmuppslag kantade med en slingrande guldgalon, och en styv mössa med skärmen märkt POSTES sitter rakt på hans huvud.
Hans skägg är den andra dominerande faktan i bilden, en stor kluven utbredning av ockra, grått och rost som fyller nedre halvan av hans ansikte och väller ner över kragen. Van Gogh ägnar det lika mycket uppmärksamhet som uniformen och arbetar det i korta överlappande penseldrag så att det tycks röra sig även i stillhet.
Bakom honom är omgivningen reducerad till nästan ingenting, ett platt fält av blekblågrönt brutet endast av lösa vertikala penseldrag, så att inget rum, inget fönster och ingen möbel konkurrerar med mannen själv. Endast den gröna stolen med stege till ryggstöd vid hans sida finns kvar som ett solitt föremål, förankrar honom i en verklig rymd utan att beskriva en.
Hans händer är målade med samma ärlighet som hans ansikte, väderbitna och lätt rodnande, en löst krökt och den andra utbredd platt mot stolskarmen. Det är en arbetande mans händer, och van Gogh mjukar inte upp dem.
Blått mot blått, och ett ansikte byggt av färg
Bilden vilar på ett enda djärvt beslut: att sätta en djup, nästan svart marinblå uniform mot en bakgrund av nästan samma nyans, bara blekare och grönare. Där en mer försiktig målare hade sträckt sig efter kontrast lät van Gogh de två blånyanserna argumentera tyst med varandra, så att knapparna, i het ockra och guld, blir den starkaste tonen i hela duken.
Hudtonen bär den andra halvan av färgschemat. Roulins ansikte och händer drivs mot rosa, rost och guld, varma nog att läsas som solbrända och levande mot allt det svala blå, och det är detta parande av varmt och kallt, upprepat från ansikte till knappar till skägg, som håller kompositionen samman.
Nära på är färgen allt annat än slät. Van Gogh tecknade skägget, rockens passpoal och mössans bokstäver i snabba, nästan kalligrafiska märken, pålagda med synlig hastighet snarare än utjämnade eller korrigerade, så att hela figuren tycks ha fångats mitt i en mening.
Bakgrunden är hanterad lika öppet, i lösa diagonala och vertikala penseldrag som aldrig riktigt upplöses till ett beskrivet rum. Den fungerar mer som en inandning än som en omgivning, och ger ögat ingenstans att vila utom på Roulin själv.
Vad porträttet gör i ett rum, morgon och kväll
Hängt där dagsljus når det ändrar bilden karaktär under dagen. Morgonljus tenderar att kyla blånyanserna ytterligare, få uniformen att träda tillbaka och guldkapparna och den varma huden att stiga fram; på kvällen, under lampljus, värms hela duken och skägget och ansiktet tycks närma sig betraktaren.
Det som förblir konstant är direktheten i Roulins blick och enkelheten i hans pose, och ingen av dem ber att bli beundrad på avstånd. Detta är ett porträtt byggt för nära betraktande, och det belönar en vägg där någon faktiskt kommer att stå nära det.
Originalet hänger idag på Museum of Fine Arts, Boston, en del av det offentliga vittnesbördet om en vänskap som annars nästan inte lämnade några spår utöver breven och målningarna själva. Det som återstår på duken är inte en idealiserad brevbärare utan en specifik, trött, generös man, återgiven av någon som hade mycket få människor kvar i Arles som var villiga att sitta still för honom.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Museum of Fine Arts Boston samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.