Cypresser med två figurer: historia, betydelse & penselföring
I maj 1889 lät Vincent van Gogh skriva in sig på asylen Saint-Paul-de-Mausole, vid kanten av Saint-Rémy-de-Provence. Inom dess muromgärdade trädgård, och på fälten och stigarna bortom den, fanns en form som ständigt drog hans blick tillbaka: cypressen, mörk och upprätt mot den provensalska himlen.
Han hade redan målat cypresser i juni samma år och kände att han inte hade fått dem rätt. I ett brev till sin bror Theo kallade han trädet ‘lika vackert i linje och proportion som en egyptisk obelisk’, och satte sig för att bemästra det så som han en gång hade gjort med solrosen, tills motivet tillhörde honom.
Cypresser med två figurer, målad 1889, var ett andra, mer medvetet försök med samma motiv. Medan hans tidigare cypressvyer målades direkt efter naturen, förstås denna i allmänhet som en omarbetning i ateljén, uppbyggd från en befintlig studie snarare än gjord på plats. Den finns nu på Kröller-Müller Museum, en av de största samlingarna av hans verk någonstans i världen.
Ett andra försök med cypressen
När han återvände till motivet hade Van Gogh tillbringat månader innanför asylens murar och målat samma begränsade sträcka av trädgård, vetefält och sluttning om och om igen. Cypressen erbjöd honom något som avdelningarna inte kunde: en form tillräckligt hög för att fylla en duk från kant till kant, och tillräckligt vild i sin kontur för att absorbera vilken energi han än hade kvar att ge den.
Han ville att trädet skulle bära samma tyngd i hans verk som solrosen hade. Den ambitionen syns i hur mycket utrymme det ges här: träden är inte en bakgrund till ett landskap utan landskapets hela motiv, med allt annat, himmel, fält, figurer, ordnat runt dem.
Två vandrare under en grön låga
Två cypresser klättrar över dukens hela höjd, mätt till 73 gånger 92 centimeter, deras mörka, vridna massa ställd mot en himmel bruten i slingrande band av vitt och blekt turkos. Van Gogh gav träden ingen enda ren kontur; vart och ett är uppbyggt av korta penseldrag som pressar uppåt och sidledes på samma gång, så att massan läses som något som fortfarande rör sig snarare än lövverk fixerat på plats.
Vid trädens fot, små mot deras skala, går två kvinnor i ljusa klänningar tillsammans, sedda bakifrån och redan halvt uppslukade av undervegetationen. De tittar inte upp mot cypresserna eller på varandra. Bilden gör inget anspråk på vilka de är; den låter dem helt enkelt passera igenom.
Till vänster löper en sträcka gul vete mot ett lågt bondhus och en rad blå kullar. Till höger sluter gyllene skylar och en massa gul lövverk kompositionen. Under fötterna läggs en bädd av röda, rosa och vita blommor ned i korta färgklickar, som ekar samma rastlösa rytm som molnen ovan.
Färg hanterad som väder
Van Gogh arbetade färgen snabbt och vått, drog penseln i korta bågar som byter riktning för varje drag. Samma slingrande rörelse som han använde för molnen återkommer i cypressens barr och i blommorna under fötterna, så att hela duken pulserar i en rytm snarare än flera.
Trädens gröna är inte en enda färg. Den skiftar genom nästan svart, oliv och en ljus syrlig ton varhelst en gren fångar ljus, uppbyggd i överlappande lager snarare än slätblandad på paletten. Mot den tätheten hanteras himlen lösare, i längre svepande drag av vitt och blågrönt som läses som vind som rör sig genom moln.
Färgen, mer än linjen, bär bildens laddning. Himlens svala blå och vita ställs mot blomsterbäddens och vetefältets varma röda och gula, så att ögat fortsätter färdas mellan de två temperaturerna i stället för att stanna vid någon av dem.
I ett rum, när ljuset vänder
Upphängd någonstans som får något dagsljus förändras målningen under dagen. Morgonljuset plockar fram de två vandrarnas ljusa klänningar och de vita slingorna på himlen; framåt kvällen fördjupas det gröna och träden läses nästan som en enda mörk silhuett mot ett bleknande blått.
Sedd från andra sidan ett rum håller cypresserna blicken först, tillräckligt höga för att dominera en vägg ungefär som de målades för att dominera ett fält. Först vid en närmare titt framträder de två figurerna och blommorna vid deras fötter, en långsammare upptäckt som hindrar bilden från att förbrukas i en enda blick.
Den passar en plats där någon faktiskt stannar till: en hall som fångar skiftande ljus, en studiovägg mittemot ett fönster, ett sovrum sett sist innan mörkret. Målningen erbjuder sig inte allt på en gång. Den ber att bli sedd igen nästa gång ljuset är annorlunda.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kröller-Müller Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.