Den barmhärtige samariern (efter Delacroix): historia
Våren 1890 hade Vincent van Gogh tillbringat nästan ett år innanför murarna på Saint-Paul-de-Mausole-asylen i Saint-Rémy-de-Provence och målat mellan sjukdomsepisoder som lämnade honom helt oförmögen att arbeta. Avskuren från modeller, i brist på nya motiv och ofta hänvisad till asylens område, återgick han till en praktik han använt förut: att ta ett svartvitt tryck efter en målning han beundrade och göra om den i sina egna färger. The Good Samaritan, målad 1890, är ett av resultaten, en duk byggd inte från livet utan från en annan konstnärs design, helt filtrerad genom Van Goghs egen hand.
Att arbeta från en annan mans design
Trycket som Van Gogh kopierade var efter Eugène Delacroix, en konstnär han vördade för sin färg långt innan han någonsin såg en original-Delacroix i verkligheten. Han hade redan omarbetat Delacroixs Pietà samma år, och skulle återvända till Millet och Rembrandt med samma metod, och behandlade en lånad komposition som en utgångspunkt snarare än en begränsning.
Detta var en av de få gångerna i hans karriär som Van Gogh valde ett religiöst motiv direkt. Han hade utbildats till lekmannapredikant i tjugoårsåldern och hade en gång försökt, och misslyckats, att bli evangelist bland gruvarbetarna i Borinage. Liknelsen om en främling som stannar för att hjälpa där andra går förbi betydde uppenbarligen fortfarande något för honom, även om han aldrig skrev direkt om varför han valde den det året.
Att arbeta från en monokrom källa innebar att varje färgbeslut i den färdiga bilden var hans eget. Inget i trycket sa honom att resenärens rock borde vara just den gula nyansen, eller att klippan bakom figurerna borde bli grön och violett. Uppfinningen ligger helt i färgen.
Scenen på vägen
Bilden visar ögonblicket från Lukasevangeliet där samariten lyfter den rånade och slagne resenären upp på sitt eget djur. Den sårade mannen hänger nästan naken och kraftlös i sin räddares armar, hans huvud lindat i ett fläckigt rött och vitt bandage, en arm dinglande lös. Samariten, klädd i en tung ockrafärgad kappa över gröna byxor, spänner hela kroppen bakåt för att ta vikten.
En stadig brun häst står i mitten av duken, med huvudet vänt för att betrakta de två männen, sele och träns markerade i tjocka rep av färg. I mellangrunden, på vägens stigning, går två små figurer bort utan att se sig tillbaka: prästen och leviten från liknelsen, som såg den skadade mannen och gick förbi på andra sidan.
Nere till vänster välter en omkullvält träkista ut sitt blå tyg på marken, det kvarvarande beviset på rånet som inledde berättelsen. Miljön är en brant, stenig ravin snarare än ett öppet landskap, vägen löper diagonalt uppför så att hela gruppen tycks spänna sig mot sluttningen.
Inget i scenen är dekorativt. Varje föremål, den utspillda kistan, det lösa bandaget, hästens spända nacke, arbetar för att berätta det enda narrativa ögonblicket av en man som tar på sig en annan mans vikt.
Färg och penselns rörelse
Van Goghs palett här är byggd av tre färgfamiljer satta hårt mot varandra: samaritens gyllene ockrakappa, resenärens blodröda huvudduk, och en grund av blågrön och violett klippa som fyller större delen av den övre duken. Den veteFärgade sluttningen vid männens fötter är lagd med korta diagonala penseldrag som alla löper i samma riktning, vilket ger intryck av ett fält skuret av vind.
Klippväggen bakom figurerna är där penselarbetet blir som mest upprört, byggt av långa slingrande drag av blått, vitt och ockra som vrider sig uppåt som rök eller lågor snarare än beskriver någon specifik geologisk form. Det är färg som beter sig som väder, inte som sten.
Hud, tyg och seldonets läder får var sin rytm av märken: korta stickande beröringar för resenärens bleka överkropp, längre svepande drag för kappan, täta slingrade linjer för hästens man. Färgen är aldrig tunn. Den sitter på duken i åsar som en betraktare kan se fånga ljuset från en vinkel.
Ögat landar först på den enda tonen av rött vid den sårade mannens huvud, den enda skarpa färgen i ett fält av gult, grönt och blått, innan det färdas nedför diagonalen av spända armar och ben till hästens stödjande hovar.
En liten duk med lång räckvidd
Med 60 gånger 73 centimeter är originalet ett blygsamt föremål, mindre än dramat inom det kan antyda. Det tillhör nu Kröller-Müller-museet, en del av en samling byggd specifikt kring Van Goghs verk.
Denna skala belönar en vägg där en betraktare kan stå nära. Från andra sidan ett rum läses bilden som en knut av ockra, grönt och rött; först närmare separerar de enskilda penseldragen, den skiktade färgen upplöses och återförenas när ljuset i rummet skiftar under dagen.
Morgonljus, som faller lågt, fångar åsarna av färg på klippväggen och kappan och ger en textur som den platta färgen ensam inte har. Under en varmare kvällslampa dras ockran och rödet framåt medan blåerna drar sig tillbaka, och hela ravinen tycks mörkna kring de två männen, bilden förändras utan att ett enda penseldrag berörs.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kröller-Müller Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.