Den gröna vingården: berättelsen, betydelsen & penselföringen
I slutet av september 1888 hade Vincent van Gogh varit i Arles i sex månader och arbetade snabbare än han någonsin gjort tidigare. Han förberedde Gula huset för Paul Gauguins ankomst och fyllde dess rum med dukar i en brådska som, även nu, läses som angelägenhet snarare än hast. Bland de fält han återvände till den hösten fanns vingårdarna söder om staden, där skörden pågick och ljuset redan var på väg att skifta.
Han skulle måla vinstockarna mer än en gång den säsongen, i olika färgstadier allteftersom säsongen fortskred. Den gröna vingården, målad 1888, fångar ett tidigare ögonblick än dess mer kända pendang, vingården fortfarande mestadels grön med endast de första fläckarna av rost och koppar som tränger igenom. Det är en skildring av en specifik vecka på en specifik plats, gjord på platsen och färdigställd med samma hastighet som den avbildar.
Ett fält som fortfarande skiftar
Duken ägnas nästan helt åt vingården och himlen ovanför den, med knappt någon horisontlinje som skiljer de två åt. Vinstockarnas rader löper från bildens nedre kant bakåt mot en tunn remsa av träd och tak, så att blicken dras in i fältet snarare än tvärs över det.
Grönt dominerar, men det är inte en enda grön nyans. Van Gogh lägger oliv, savgrönt och en skarpare syrlig grön sida vid sida, och trär sedan igenom dem med orange, rost och inslag av violett där löverket redan börjat skifta. Effekten är av ett fält fångat mitt i förändring, varken helt grönt eller ännu helt överlämnat åt hösten.
Små hus ligger vid horisonten till höger, deras tak i varm ockra mot den svalare distansen. De förankrar scenen i en verklig, bebodd trakt snarare än en inbillad, den sorts brukade landskap som van Gogh hade lärt känna väl under sin andra sommar i Provence.
Människorna som arbetar i raderna
Figurer är utspridda bland vinstockarna, små mot fältets skala. Till vänster söker en kvinna skydd under ett rött parasoll, vars färg är den enda skarpaste röda tonen i hela duken och det första blicken finner. Bredvid henne böjer sig en annan figur lågt bland bladen, tillräckligt nära i utförandet för att endast kunna identifieras genom hållning snarare än detalj.
Längre in på fältet framträder fler arbetare i par och treor, deras former reducerade till några få drag av mörkt tyg och blek hudton. Till höger står två figurer nära varandra intill en mörkare massa av löverk, betraktande eller vilande snarare än plockande.
Ingen av dessa människor är målad med individuella drag. Van Gogh ger dem precis tillräckligt med form för att läsas som mänskligt arbete, figurer som utför ett jobb som skulle ha varit helt vanligt för alla som bodde nära Arles i september, och lämnar resten åt vinstockarna omkring dem.
En himmel som inte står stilla
Dukens övre hälft är himmel, och den är allt annat än lugn. Van Gogh bygger den av korta, mörka, kommformade drag satta mot en grund av blått och blekgrönt, så att hela vidden tycks flimra snarare än stå stilla.
Huruvida dessa mörka märken läses som fåglar, som vind som rör sig genom osynliga moln, eller helt enkelt som upprört penselarbete, ger de bildens övre hälft samma rastlöshet som fältet nedanför. Ingenting i denna målning är stelt.
Kontrasten har betydelse. Nedanför har vinstockarnas rader en struktur och en riktning, som löper bakåt i disciplinerade linjer. Ovanför ger den ordningen vika för något närmare väder, en himmel som tycks röra sig även om bilden står stilla.
Hur färgen sitter på duken
Van Gogh arbetade denna scen i korta, lastade drag, lagda mot varandra utan mycket sammanblandning, så att själva penselarbetet bär vinstockarnas växtriktning och luftens rörelse ovanför dem. På nära håll bryts bilden upp i hundratals enskilda märken. På avstånd löses dessa märken upp i rader, löv och figurer.
Färgen är på sina ställen tillräckligt tjock för att fånga verkligt ljus, åsar av pigment som kastar små skuggor över ytan beroende på var en lampa eller ett fönster sitter. Detta är inte en platt bild, och den var aldrig avsedd att betraktas endast från ett fast, idealt avstånd.
Färgen utför mycket av det strukturella arbete som teckningen annars skulle kunna göra. Komplementära par, grönt mot rött, blått mot orange, håller blicken i rörelse över duken, från parasollet till de rostfärgade löven till de varma taken vid horisonten.
Att leva med målningen
Med sina 92 gånger 72 centimeter är Den gröna vingården tillräckligt stor för att hålla en vägg på egen hand, utan att behöva sällskap. Hängd där dagsljus når den i en vinkel fångar och tappar impaston ljus under dagens lopp, så att fältet tycks skifta på precis det sätt en verklig vingård skulle göra när solen rör sig.
På kvällen, under lampljus, tenderar röda och orange toner att träda fram, medan de mörka dragen i himlen drar sig tillbaka in i det blå omkring dem. Målningen läses olika beroende på timmen, vilket är passande för en bild så upptagen av ett landskap mitt i förändring.
Originalet hänger på Kröller-Müller Museum, en av de största samlingarna av van Goghs verk någonstans, där den sitter bland de andra målningarna från hans Arles-period. Sedd där eller reproducerad hemma förblir den en skildring av ett arbetande höstfält, målad av någon som den säsongen behövde arbeta lika snabbt som marken framför honom förändrades.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kröller-Müller Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.