Den vita stugan bland olivträden: berättelse
Vincent van Gogh målade Det vita huset bland olivträden 1889, året då han lät sig skrivas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole i Saint-Rémy-de-Provence. Han hade lämnat Arles efter sammanbrottet som avslutade hans tid med Gauguin, och i Saint-Rémy fick han under perioder gå ut under övervakning för att måla vetefälten, cypresserna och olivlundarna bortom asylens murar. Oliverna blev ett av hans fasta motiv det året, en serie han återvände till gång på gång, i ett försök att fånga träd som han fann svårare att måla än han hade väntat.
Ett hus sett mellan grenarna
Han skrev om olivträden som svåra, deras färg skiftade med varje timme och varje moln, silver ena stunden och nästan blå nästa. Här ställde han det skiftande lövverket mot något fast: en låg vitkalkad stuga med ett mörkt, tungt tak, skymtad genom lunden snarare än placerad på öppen mark.
Huset ligger strax utanför mitten, dess gavel och skorsten bryter linjen av kullar bakom det. En stig av blek ockrajord slingrar sig in från vänster och ger blicken en väg in i bilden innan träden sluter sig om den igen.
Bara två små fönster och en dörröppning går att urskilja i den vitkalkade väggen, ditstreckade med några få drag av blågrått och gult. Taket är byggt av korta diagonala märken i brunt, mauve och matt rött, lagda så tätt att tegelpannorna tycks ha egen tyngd och lutning.
Rök mot en rastlös himmel
En enda rökplym stiger från skorstenen och ringlar tillbaka över sig själv i övre vänstra hörnet, en spiral av rosa, grått och kräm som får huset den kommer från att verka litet. Det är den mest upprörda passagen i hela duken, tecknad med samma obrutna, slingrande linje som Van Gogh använde för cypresserna samma år.
Bakom stugan reser sig blåvioletta berg i mjuka, rullande åsar, deras kanter upplösta snarare än tecknade. Himlen ovanför dem är bearbetad i korta horisontella och diagonala drag av vitt, blekt rosa och lila, närmare vävt tyg än öppen luft.
Ingenting på himlen är stilla. Samma rastlöshet som drar i röken löper genom molnen, så att det lugna, fyrkantiga huset nedanför nästan läses som en hållen andetag mitt i allt.
Lunden i förgrunden
Olivträden dominerar dukens nedre två tredjedelar, deras stammar vrider sig och grenar sig i tjocka, mörka konturer av brunt och svart. Van Gogh ger varje stam en fysisk kamp, den böjer sig och knyter sig som om träet självt vore under press.
Deras löv är byggda av korta, krökta duttar av salviagrönt, silvergrått och inslag av vitt, pålagda så tjockt på sina ställen att enskilda drag står upp från ytan. Mellan stammarna är marken lagd i varm ockra, guld och rosa, bruten av samma rastlösa rytm av märken som fyller himlen.
Ingenting i lunden är platt. Stam, löv och jord bär alla samma nervösa, krökta handstil, så att ett träd i förgrunden och ett träd ett halvt fält bort är gjorda av samma synliga rörelse, bara mindre.
Färg, färg och målarens hand
Bilden arbetar från ett snävt register som drivs hårt: ockra och guld i jorden, salvia och silver i löven, violettblått i kullarna, och stugans vita ställt mot allt detta som en enda slagen ton. Van Gogh lade på färgen i korta, riktade drag överallt, utan att blanda där ett synligt märke kunde göra arbetet i stället.
Med sina 60 gånger 70 centimeter är duken liten nog att detta handlag läses som intimt snarare än monumentalt, en närstudie av en enda lund snarare än ett panorama över dalen. Penselarbetet bär samma brådska över hela ytan, från den tätt sammanrullade röken till de löst samlade molnen, så att det känns mindre som att betrakta en statisk scen och mer som att se en som ännu är i rörelse.
Att leva med den
Upphängd i ett rum med skiftande dagsljus förändras målningen med timmarna ungefär som dess motiv en gång gjorde för mannen som målade den. Morgonljuset lockar fram det svala salviagröna och silvret i olivlöven; kvällsljuset värmer ockrajorden och rosa i himlen tills hela lunden tycks glöda inifrån.
Det som förblir konstant är huset, litet och stadigt bland träd som aldrig riktigt kommer till ro, en fast punkt blicken återvänder till efter att ha följt den slingrande röken, de böjda stammarna och den rastlösa himlen ned igen.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.