Det gula huset: berättelsen, betydelsen & penselföringen
Våren 1888 anlände Vincent van Gogh till Arles i jakt på ett ljus han hade beundrat i åratal i japanska tryck, och i maj hade han hyrt fyra rum i ett lågt hus på Place Lamartine, vid stadens utkant där vägen mötte järnvägslinjen till Tarascon. Han var trettiofem, till stor del självlärd och levde på pengarna hans bror Theo skickade från Paris varje månad.
I september var rummen möblerade nog att måla i, och van Gogh ställde upp sitt staffli tvärs över torget för att avbilda byggnaden innan ljuset förändrades. Han hade bestämt att detta hus skulle vara mer än en bostad. Det skulle vara basen för en konstnärskoloni han hade föreställt sig i månader, en plats där målare kunde bo billigt och arbeta sida vid sida, och bilden han gjorde av det var en tillkännagivelse av den planen lika mycket som en vy av en gata.
Ett hus på Place Lamartine
Det gula huset står i hörnet där två gator möts, dess ockragula väggar fångar dagens sol mot en himmel som redan har djupnat till koboltblått. Van Gogh hyrde den högra delen, två rum på bottenvåningen och två bakom de gröna fönsterluckorna på övervåningen, och använde dem som sin ateljé och sitt sovrum.
Byggnaden bredvid, målad i samma varma gula, rymde en specerihandel. En rosa och vit markis skuggar dess fönster, och en figur i blått står nära dörröppningen. Till höger tillhör det högre, blekare huset med en restaurangterrass en annan ägare, och små figurer sitter vid borden under dess markis.
En man i hatt korsar trottoaren framför det gula huset, och längre bort på vägen går en liten grupp mot en järnvägsbro i fjärran, där ett ångtåg lämnar rök över valvet. Van Gogh placerade varje figur med bara några få penseldrag, tillräckligt för att ge gatan dess vanliga dagliga trafik utan att dra uppmärksamheten från byggnaden själv. Förgrunden är bar, solbakad jord i samma ockra och rosa som huset, bruten av en enda gaslykta och ett lågt järnräcke.
Söderns ateljé
Van Gogh hade övertygat sig själv om att Arles kunde bli en koloni för målare som arbetade i modern stil, som delade kostnader, delade motiv och diskuterade idéer vid middagsbordet. Han kallade planen sin Söderns ateljé och knöt mycket av sitt hopp om den till en enda gäst, Paul Gauguin, som han hade träffat i Paris och hade bjudit söderut i månader. Theo hjälpte till att förhandla fram arrangemanget och erbjöd Gauguin ett månatligt underhåll i utbyte mot målningar som skickades tillbaka till Paris.
Inför besöket dekorerade van Gogh huset med målningar av solrosor, blomman han förknippade med tacksamhet och välkomnande, så att Gauguins rum redan skulle kännas möblerat med verk. Gauguin anlände i oktober 1888, och under några veckor målade de två sida vid sida, ibland tog de samma motiv från olika vinklar.
Arrangemanget kollapsade i december, i den kris som ledde till van Goghs sjukhusvistelse, och Gauguin lämnade för Paris strax efter. Söderns ateljé blev aldrig den skola van Gogh hade föreställt sig, men huset han målade i september förblir det tydligaste vittnesbördet om hur allvarligt han tog idén innan den gick fel.
Gult mot blått
Van Gogh byggde bilden på en enda kontrast, husets gula mot himlens blå, färger som står mitt emot varandra på färghjulet och förstärker varandra ju närmare de pressas samman. Han höll det gula varmt och något brutet, blandade in ockra och inslag av grönt så att väggen läses som solvärmd puts snarare än platt färg.
Mot detta är himlen utförd i korta, upprätta penseldrag av kobolt och ultramarin, pålagda tillräckligt tjockt för att fånga ljus över dukens yta. Arkitekturen själv är tecknad med en fast, nästan grafisk linje, tak, fönsterkarmar och fönsterluckor hålls läsbara även där färgen ligger som tjockast.
Figurer och lövverk är lösare, stänkta snarare än tecknade, vilket håller blicken i rörelse från husets solida geometri ut mot gatans mjukare bestyr. Van Gogh målade Det gula huset i olja på en duk som mäter 91,5 gånger 72 centimeter 1888, en storlek tillräckligt stor för att låta huset dominera utan att krympa gatulivet som samlats runt det. Den hänger idag på Van Gogh-museet, bland de tydligaste bevarade uttalandena om vad han ville att Arles, och hans egen adress där, skulle betyda.
På en vägg, i föränderligt ljus
En reproduktion av denna storlek håller ett rum så som originalet håller en gallerivägg, det gula drar sig framåt medan den blå himlen drar sig tillbaka bakom det. I dagsljus läses ockran varm och solbelyst; under lampljus på kvällen djupnar det blå och huset tycks glöda mot det, ungefär som van Gogh avsåg att de två färgerna skulle bete sig när han ställde dem sida vid sida.
Upphängd där morgonljuset når den skiftar målningen genom dagen nästan som det verkliga huset skulle ha gjort, det gula fångas starkare när ljuset tilltar och lägger sig tillbaka när det bleknar. Det som stannar hos en betraktare är inte gatutrafiken utan huset självt, väntande i sitt hörn på en framtid som till slut aldrig kom.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.