Ett par skor (1887): Historia, betydelse och penselföring
Paris, och ett byte av motiv
År 1887 hade Vincent van Gogh bott i Paris i ungefär ett år, delat lägenhet med sin bror Theo och arbetat sig igenom de idéer han fann hos impressionisterna och de yngre målare han mötte i Fernand Cormons ateljé. Hans palett ljusnade och hans pensel blev kortare och mer bruten, och han prövade vad han hade lärt sig på vad som helst som satt framför honom.
Skor var ett av dessa motiv. Han återvände till slitna stövlar och träskor flera gånger under denna period, ställde dem på ett bord eller på ateljégolvet och målade dem som om de var modeller snarare än rekvisita. Ett par skor, daterad 1887 och signerad nere till höger, tillhör den lilla gruppen.
Det finns inget iscensatt över arrangemanget. Stövlarna ser ut att vara ställda ifrån sig snarare än komponerade, den ena vilande på sidan, den andra upprätt med lösa snören, som om någon just hade klivit ur dem.
En stövel upprätt, en öppen
Den upprätta stöveln är vänd mot betraktaren nästan rakt framifrån, dess läder nött till en matt glans vid tån och hårt veckat över vristen. Dess snören hänger oknutna, med lösa ändar av snöre som faller ner mot dukens nedre kant.
Bredvid den ligger den andra stöveln på sidan, sulan vänd utåt, så att en rad järnstift inslagna i lädret fångar ljuset i små, separata klickar av vitt och ockra. Det blottade fodret syns i varm rost och gulbrunt, en kontrast till skaftens svartbruna.
Bakom båda reser sig tungan på en tredje öppning stelt, en triangel av blekt hud som nästan läses som en liten flagga mot det mörkare lädret omkring den. Van Gogh ägnar denna detalj lika mycket uppmärksamhet som stövlarna själva och målar dess fransiga kant med samma sökande, korta penseldrag som han använder genomgående.
Miljön är medvetet sparsam. En mörk, fläckig yta, någonstans mellan vägg och golv, stänger av dukens övre halva, medan stövlarna vilar på en passage av djupt blått som skulle kunna vara golvbrädor eller skugga.
Läder i blått och rost
Bilden arbetar utifrån ett snävt, sobert register: blåsvart, umbra och en varm rost som flammar upp i den blottade sulan och det trasiga fodret. Mot ett så återhållsamt schema läses även en liten fläck orange som en händelse.
Van Gogh byggde lädret i korta, dragna penseldrag som följer stövlarnas veck snarare än jämnar ut dem, så att färgen själv tycks spricka och vecka sig så som gammalt läder gör. Stiften på den upplyfta sulan är satta som separata beröringar av pigment, nästan räkningsbara, var och en fångar ljuset olika från sina grannar.
Bakgrunden är hanterad lösare, i en skrubbad, skrafferad applicering som hindrar den från att konkurrera med stövlarna medan den ändå ger duken en rastlös yta. Inget i bilden är slätt; även den blå grunden bär synliga åsar av färg.
Med sina 41,5 gånger 34 centimeter är duken tillräckligt liten för att denna hantering läses som en nära studie gjord på nära håll, inte ett stort uttalande.
En liten bild med ett långt efterliv
Van Gogh förklarade aldrig vad dessa stövlar betydde för honom, och inget brev finns bevarat som namnger just denna duk. Vad som är säkert är att han ständigt återvände till motivet, och att senare författare, filosofer bland dem, skulle behandla hans skomålningar som en fallstudie i hur mycket känsla ett enkelt föremål kan bära.
Vad stövlarna en gång bar, gång eller arbete, lämnas åt betraktaren att fylla i. Van Gogh ger bara föremålet, nära observerat, och litar på att det är nog.
Baltimore Museum of Art innehar nu målningen, katalogiserad där under sin ursprungliga titel, Pair of Shoes, A, en omvänd formulering som är typisk för museiindexering snarare än någon förändring av det enkla, slitna föremål den namnger.
På en vägg
Hängd i ögonhöjd belönar målningen den sorts blick den skapades med: långsam och nära, villig att följa ett enda veck eller en rad stift snarare än att ta in hela stöveln på en gång. Morgonljus plockar fram åsarna av färg på den blå grunden; i lampljus plattas samma yta till och det rostfärgade fodret glöder i stället.
Den passar lätt bland andra köks- och matsalstilleben, men den begär något annat av ett rum än en fruktskål gör. Det är en bild om arbete och slitage, och den håller den stämningen tyst, utan att insistera på den.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Baltimore Museum of Art samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.