Ett vetefält med cypresser: berättelse, betydelse & penselföring
Sommar på Saint-Paul-de-Mausole
I maj 1889 lät Van Gogh sig skrivas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole, i utkanten av Saint-Rémy-de-Provence, efter sammanbrottet som hade avslutat hans tid i Arles. Institutionen höll till i ett före detta kloster omringat av murar, olivterrasser och vetelandskap, och inom några veckor lät personalen honom gå ut, till en början under eskort, för att måla fälten runt omkring.
I juni mognade vetet nedanför murarna, på sina ställen skuret med lie, och cypresserna som stod längs fältkanterna hade börjat uppta honom helt. Han skrev till sin bror Theo att han ville göra med cypresserna vad han redan hade gjort med solrosorna, att hitta ett sätt att måla deras mörka, upprätta massa som motsvarade deras närvaro i landskapet.
En vetåker, med cypresser, målad 1889, tillhör den korta, intensiva arbetsperioden. Den är en av flera dukar från samma veckor där han återvände till samma trädbestånd och samma böljande fält, och prövade motivet tills han bedömde att han hade fått det rätt.
Vete, vind och en enda grön låga
Dukens nedre hälft upptas av själva vetefältet, en bred svepning av guld och ockra bruten av korta röda och vita toucher där vallmo och andra fältblommor syns genom stråna. Fårorna löper diagonalt från nedre vänstra hörnet och drar blicken tillbaka över fältet mot träden i stället för att låta den vila.
Till vänster kröker och spetsar en blek salviagrön buske sig genom mellangrunden, och dess svalare färg framhäver sädesfältets värme. Bortom den reser sig marken till låga, rundade kullar i mörkare grönt, och sedan till Alpilles blågrå ås, målad mjuk och tillplattad så att den läses som bakgrund snarare än händelse.
Cypresserna står till höger om mitten, två stammar sammansmälta till en enda tät, lågformad massa som klättrar nästan till dukens överkant, högre än allt annat i scenen. Deras gröna är bildens mörkaste ton, och mot det bleka fältet och den blekare himlen håller den hela kompositionen samman, den punkt blicken återvänder till efter att ha färdats ut över vetet.
Ovanför allt detta tar himlen upp nästan halva duken, målad i slingrande band av vitt, blekblått och en sval mintgrön som ekar molnens former snarare än beskriver dem bokstavligt. Ingenting på himlen är stilla. Samma böljande, rastlösa linje som formar vetet och cypressen upprepas ovanför, så att fält, träd och himmel alla tycks röra sig i en enda rytm.
Hur färgen lades på
Van Gogh arbetade med denna duk, som mäter 90,9 gånger 72,1 centimeter, utomhus och i snabb takt, på det sätt han hade utvecklat under den sommaren av intensiv produktion. Det finns inget tecken på underteckning som syns igenom, ingen tvekan i penseldragen: varje märke tycks ha lagts en gång, beslutsamt, och lämnats.
Vetet är uppbyggt av korta diagonala penseldrag, tillräckligt tjocka för att fånga ett snett ljus och kasta sina egna små skuggor över ytan. Cypresserna är utförda i tätare, nästan vertikala märken som vrider sig och fladdrar uppåt, vilket ger träden en känsla av växt snarare än enkel massa, medan himlen hanteras i längre, slingrande penseldrag som kröker sig tillbaka på sig själva.
Det som förenar allt detta är inte enbart färgen utan gestens konsekvens. Samma slingrande, energiska touche framträder i gräset, molnet och trädet, så att målningen läses mindre som tre separata zoner av fält, kulle och himmel än som en enda kontinuerlig yta i rörelse.
En målning som svarar mot dagsljuset
Upphängd i ett rum som får verkligt dagsljus förändras denna duk under dagens lopp på ett sätt som en plattare, jämnare belyst bild aldrig gör. Morgonljuset plockar fram åsarna av färg i vetet och längs cypressen och kastar små skuggor som skärper texturen; framåt eftermiddagen, med ljuset lägre och varmare, intensifieras fältets guld och cypressen läses mörkare, nästan svart mot det.
Den belönar att ses två gånger, en gång från andra sidan rummet, där svepningen av fält och himmel och trädets mörka accent framträder som en enda stark form, och en gång på nära håll, där de enskilda penseldragen skiljs ut och bildens tillkomst blir synlig. Få landskap ger båda läsningarna så generöst.
Originalet finns på National Gallery, där det förblir ett av de tydligaste uttrycken för vad Van Gogh strävade efter under sitt sista hela arbetsår: ett landskap byggt helt av rörelse, där vete, träd, kulle och moln alla svarar mot samma rastlösa hand.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos National Gallery samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.