Fiskebåtar på stranden i Saintes-Maries: historia & betydelse
Fem dagar till havet
I februari 1888 lämnade Van Gogh Paris för Arles, på jakt efter ett ljus som han ansåg att bara södern kunde ge honom. I juni hade han målat där i fyra månader, arbetat sig igenom vetefälten och fruktträdgårdarna runt staden i ett tempo som oroade till och med hans bror Theo. Han ville till Medelhavet härnäst, och i början av juni gav han sig av med diligens till Saintes-Maries-de-la-Mer, en fiskeby på Camargue-kusten som han ännu inte hade sett.
Han stannade i fem dagar. Det var hans enda möte med öppet hav under sin tid i södern, och han tillbringade det med att vandra i dynerna, skissa det platta marsklandskapet och fiskeflottan, och skriva till Theo om en kustlinje olik allt han hade målat tidigare.
Färger som en makrill
Van Gogh slogs mest av havet självt, som han beskrev som att det bytte färg på samma sätt som en makrill gör, gled mellan grönt, violett, rosa och grått nästan medan han såg på. Han gjorde snabba teckningar i blyerts och rörpenna på stranden och avbildade båtarna som dragits upp på sanden snarare än vattnet, eftersom flottan gav sig ut tidigt och sanden höll motiven stilla.
Tillbaka i sin hyrda ateljé på Place Lamartine i Arles omvandlade han dessa teckningar till målning, arbetade snabbt för att behålla friskheten i det han hade sett vid kusten. Fishing Boats on the Beach at Les Saintes-Maries-de-la-Mer, målad i juni 1888 och nu på Van Gogh-museet, är ett resultat, en duk på 81 gånger 65 centimeter byggd av minne och en handfull skisser snarare än av långa sessioner framför motivet.
Båtar uppkallade efter vänskap
Fyra båtar ligger uppdragna på sanden i förgrunden, deras skrov målade i oblandade, mustiga färger: ett rött och svart skrov närmast betraktaren, ett grönt bakom det, andra i blått och ockra. Höga lutande master och rundhult korsar himlen i udda vinklar, några bara, några ännu med rigg, så att båtarna framträder lika mycket som en snårskog av linjer som en grupp fartyg.
Ett skrov bär ett namn längs sidan, Amitié, franska för vänskap, den sortens detalj som Van Gogh bara kunde ha hämtat från att titta noga på en verklig båt på en verklig strand. Han skrev att båtarnas former och färger påminde honom om blommor, och duken bekräftar det: skrovens röda, gröna och blå står lika klara och åtskilda som kronblad mot den platta sanden.
Längre ut, bortom bränningslinjen, seglar två båtar med vit duk hissad, och två till syns som små färgade märken nära horisonten. Havet mellan dem och stranden är brutet i korta streck av grönt, gråblått och vitt, krusigt snarare än lugnt, med skum som rullar in längs tidvattenslinjen.
Himlen upptar dukens övre halva och bär inget av det höga blå i Van Goghs senare provensalska himlar. Den är blek, grönaktigt grå och mulen, lagd med långa svepande penseldrag som välver sig över båtarna som väder som rör sig framåt, närmare en kanalhimlen än Medelhavsklichén.
Linje, färg och Arles-sommaren
Båtarna är tecknade med en fast, nästan kalligrafisk kontur, varje skrov och mast fixerad av en mörk kontur innan färg lades inuti den. Den kombinationen av tecknad linje och platt, mättad fyllning var något Van Gogh hade utvecklat hela den där Arles-sommaren, delvis lärd från de japanska tryck han samlade och här anpassade till franska arbetsbåtar.
Komplementfärg gör resten av arbetet: det orange-röda skrovet ställs mot blågrönt hav, den ockrafärgade sanden mot violettgrå skugga under båtarna. Van Gogh läste och tänkte intensivt på färgteori det året, och denna duk sätter teorin på ett enkelt, praktiskt prov på en strand full av vanliga arbetsfarkoster.
Sanden själv är uppbyggd av korta, dragna penseldrag i beige, grått och blekgult, med två små träklossar, stöd som används för att hålla skroven stadiga, placerade nära nederkanten nästan som signaturdetaljer. Ingenting i färghanteringen är ansträngt; hela duken har den direkthet hos något som fullbordats innan ljuset, eller minnet av det, hann blekna.
På en vägg, i skiftande ljus
Upphängd i ett rum som får minsta dagsljus skiftar bilden med det under dagen. Morgonljuset plockar fram den gula masten och de bleka skroven; framåt kvällen håller båtarnas röda och gröna ännu stånd mot ett dunklare rum, eftersom Van Gogh byggde dem av färg stark nog att överleva svagt ljus.
Den belönar en andra och tredje blick. Ögat går först till det närmaste röda skrovet, följer sedan masterna upp i den grå himlen, och ut längs bränningslinjen till de små seglen vid horisonten, en väg över duken som en blick aldrig riktigt fullbordar i en enda svepning.
Sitt med den en stund och den läses mindre som en bild av provensalsk sol än som en bild av en arbetande kustlinje en vanlig dag, fångad av en målare som hade fem dagar vid havet och använde varenda en av dem.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.