Fyra vissna solrosor: historia & betydelse
En målare som gör upp räkningen i Paris
År 1887 hade Vincent van Gogh varit i Paris i nästan två år, delat rum med sin bror Theo och arbetat sig igenom allt staden hade att lära honom. Han hade anlänt med Nuenens gyttjiga, potatisfärgade palett fortfarande i handen, och han lämnade den snabbt bakom sig, skakad av det han såg i ateljéerna och salongerna omkring sig.
Han betraktade impressionisterna ingående, Signacs och Seurats brutna färg, de platta planen i japanska tryck som satt uppsatta på kaféväggar. Inget av det kopierades rakt av. I stället prövade han det, målade sig igenom idéerna snarare än läste om dem, och ett stilleben med snittblommor på ett bord var en lika bra testplats som någon annan.
Det året målade han flera grupper av solrosor, inte stående stolta i vatten utan avskurna vid stjälken och lagda ned platt, redan på väg att vissna. Den här bilden, senare känd som Fyra vissnade solrosor, hör till den serien av studier, gjord i Paris ett helt år innan han ens nådde södra Frankrike.
Fyra huvuden, lagda lågt
Fyra solroshuvuden ligger på sidan över duken, inte ordnade upprätt i en vas. Två tjocka, vedartade stjälkar kröker sig ur bildens nedre halva mot betraktaren, knotiga och rent avskurna vid änden, och håller ned blommorna som en hand som pressar dem mot bordet.
Huvudet till vänster behåller mest av sin form och färg, dess kronblad breder fortfarande ut sig i en ring av orange och rött. När man rör sig åt höger över duken kollapsar huvuden allt mer in i sig själva, kronbladen rullar in under sig, det sista reducerat nästan till en trasig kam av blekt guld mot väggen bakom det.
Omgivningen avslöjar nästan ingenting. En mörk grund av grönt, blåsvart och fläckar av matt rött fyller dukens övre halva, medan den högra kanten värms upp mot en rostig ockra, som om konstnären ändrade sig om ljuset i rummet halvvägs igenom.
Färg släppt lös
Van Gogh bygger varje huvud av korta, direkta penseldrag som följer den faktiska formen hos det de beskriver, kröker sig runt fröskivan, strålar ut längs ett kronblad. Färgen står på sina ställen upp från duken, lagd på tillräckligt tjockt för att penselmärkena läses som struktur lika mycket som färg.
Blommornas orange och bruna toner står mot en grund genomdragen av blå och violetta skuggor, särskilt under stjälkarna, där färgen mörknar nästan till svart. Den kontrasten gör det mesta av arbetet: utan den skulle huvudena plattas ut i bakgrunden i stället för att skjuta fram från den.
Titta nära på vilken fröskiva som helst och märkeskapandet blir nästan besatt, hundratals små duttar som står i stället för de packade småblommorna hos ett verkligt solroshuvud som gått i frö. Det är ett slags betraktande som de flesta målare inte skulle bry sig om på ett motiv som redan är döende.
En studie före Arles
Ett år senare, i Arles, skulle Van Gogh måla de solrosstilleben som gjorde blomman till hans egen, ljusa huvuden som står upprätt i en vas mot platta gula väggar. Fyra vissnade solrosor, målad i 100 gånger 60 centimeter, är där grunden för dessa bilder lades, även om stämningen här inte är något lik den senare triumfen.
Dessa blommor firas inte vid sin höjdpunkt. De visas efter den, slokande och torkande, och bilden är mer intresserad av struktur och förfall än av den dekorativa glans som Arles-målningarna senare skulle jaga. Den läses som forskning: hur sitter ett solroshuvud egentligen, hur viker det sig och förlorar sin färg när det är avskuret.
Den större duken gav honom utrymme att låta varje huvud bära verklig tyngd, nära naturlig storlek, så att stillebenet läses mindre som ett bordarrangemang och mer som en studie av fyra separata motiv som råkar dela en yta.
På en vägg, i skiftande ljus
Originalet hänger i dag på Kröller-Müller Museum, dess mörka grund och tjocka impasto belönar det slags nära, lugna blick en museivägg tillåter. Just samma mörker är det som gör att bilden förändras så mycket med ljuset omkring sig.
I svagt eller kvällsljus försvinner bakgrunden nästan helt och de orange huvudena tycks sväva fritt från allt annat. Under ett starkare, mer direkt ljus träder själva penselarbetet fram, varje ås av färg fångar sin egen lilla skugga, och bilden förvandlas från en bild till ett föremål som man kan se var gjort för hand.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kröller-Müller Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.