Gräs och fjärilar: Berättelse, betydelse och penselföring
En målare instängd i en trädgård
I maj 1889 lät Van Gogh sig läggas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole nära Saint-Rémy-de-Provence, i jakt på någon form av struktur efter sammanbrottet som hade avslutat hans tid i Arles. Institutionen gav honom ett andra rum att använda som ateljé och, när läkarna bedömde det säkert, tillät de honom att gå ut och måla under övervakning inom de muromgärdade områdena och fälten i närheten.
Under stora delar av den första sommaren var hans motiv vadhelst som fanns nära till hands: irisar och syren vid klinikens mur, cypresser sedda över staketet, och det vanliga, oskötta gräset vid hans fötter. Gräs och fjärilar, målad 1889, tillhör detta snävare sätt att se som inhägnaden mer eller mindre hade tvingat på honom.
I stället för de öppna vetefälten han hade målat längre norrut, började han ställa sitt staffli lågt, nära marken, och stanna vid en enda ängsfläck tills han hade sagt allt han kunde om den. Denna duk, 61 gånger 51 cm, är helt uppbyggd av den sortens uthålliga, nära uppmärksamhet.
En äng sedd från marken
Det finns ingen horisont här och ingen himmel. Bilden är beskuren så tätt att gräs och låg blomstring fyller hela ytan, som om betraktaren knäböjde i ängen snarare än stod över den.
I övre vänstra hörnet reser sig en lös kvist av blekrosa och gräddvit blomning ur gräset, blommorna från en låg buske fångad mitt i blomning bland de gröna stråna. Dess kronblad är lagda med mjuka, rundade penseldrag som skiljer sig från de skarpare penseldragen som används för gräset runt omkring dem.
Små bleka fjärilar är utspridda genom kompositionen snarare än samlade på ett ställe, en svävar strax till höger om mitten, en annan ligger hopfälld lågt nära nederkanten, en tredje har slagit sig ner bland blommorna nere till höger. De är målade med en handfull snabba, precisa penseldrag, vingar fångade mitt i fladdrandet snarare än poserande.
Mot nedre högra hörnet avbryter fläckar av bar, solvärmd jord gräset i strimmor av ockra och lila-grått. Dessa luckor låter ögat vila innan det återvänder till den tätare trassligheten ovanför, och de visar att detta är slitet land, beträtt eller betat, inte en idealiserad gräsmatta.
Färg uppbyggd i små beslut
Paletten håller sig nära vad motivet erbjöd: gröna nyanser som skiftar från kall blågrön i skuggan till en het gulgrön där solljus träffar gräsets toppar. Mot detta framstår den ockrafärgade jorden och den rosa och gräddvita blomningen som varma avbrott snarare än ett separat färgschema.
Van Gogh flätar in grönt med trådar av violett och skifferblått lagda i gräsets skuggade rötter, ett grepp han använde ofta under denna period för att förhindra att grönt blev platt eller tungt. Några penseldrag av rött, knappt mer än snärtar, sitter lågt i kompositionen och drar ögat ner i ängens djup.
Det finns ingen enskild ljuskälla som dramatiserar scenen, ingen lång skugga som faller över gräset. I stället tycks ljuset komma från alla håll på en gång, det jämna, något blekande dagsljuset en middag i Provence, så att färg och textur bär bilden snarare än belysning.
Gräset som ett fält av märken
Varje strå i denna målning är ett separat beslut. Van Gogh byggde gräset av korta, riktade penseldrag av tjock färg, vart och ett följer lutningen hos en verklig stjälk, så att själva penselföringen beter sig som växt.
På vissa ställen samlas penseldragen i små strålande virvlar, tuvor som snurrar utåt från en låg punkt som strömvirvlar i vatten. Det är ett mönster han återvände till i flera av sina studier från Saint-Rémy av undervegetation och äng, där marken själv blir lika mycket motivet som något som står på den.
Färgen är pålagd så tjockt att den håller åsar och fåror som fångar verkligt ljus över dukens yta, så att penselföringens textur ekar texturen hos gräset den avbildar. På nära håll framstår bilden som nästan abstrakt, ett fält av färgade märken; först på ett litet avstånd upplöses den till äng, blomning och fjäril.
Att leva med målningen
Upphängd där dagsljus når den under dagen fortsätter en reproduktion av detta slag att förändras på sätt som en plattare bild inte skulle göra. Morgonljuset plockar fram de svalare blå och violetta nyanserna som löper genom skuggorna; framåt eftermiddagen träder den ockrafärgade marken och de varmare gröna fram.
Eftersom kompositionen saknar horisont och fast blickpunkt organiserar den inte ett rum så som ett landskap med himmel och avstånd tenderar att göra. Den beter sig mer som en nära, uppslukande detalj, något att läsas långsamt snarare än uppfattas vid en blick, i linje med den tålmodiga uppmärksamheten på marknivå som Van Gogh gav den 1889.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.