Grön vetefält med cypress: Historia, betydelse & penselföring
En sommar på Saint-Paul-de-Mausole
I juni 1889 hade Vincent van Gogh låtit sig tas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole, strax utanför Saint-Rémy-de-Provence, efter sammanbrottet som avslutade hans tid i Arles. Han fick ett andra rum att använda som ateljé, och så snart hans tillstånd tillät det fick han, under övervakning, gå ut för att måla i fälten och olivlundarna runt murarna.
Grön vetåker med cypress, målad 1889 och i dag känd under den ursprungliga titeln, hör till denna period av noga bevakade men intensivt produktiva månader. Van Gogh arbetade snabbt i det fria den sommaren och återvände gång på gång till samma vetesluttning nedanför asylen, samma rad av kullar, samma mörka cypress som reste sig över grödan.
Enligt honom själv, i brev till brodern Theo, målade han för att hålla sig samman lika mycket som för att göra bilder. Vetåkern, som skördas och växer upp igen, blir i dessa dukar ett slags klocka för hans egen återhämtning, mätt i grödans färg snarare än i månader.
Vete, ett bondgårdstak och en rullande himmel
Duken, 92,5 gånger 73,5 centimeter, är uppbyggd i tre band. Ett brett fält av ung vete fyller de nedre två tredjedelarna, fortfarande grönt snarare än gyllene, med strån och gräsblad utmejslade ett efter ett i korta, uppräta penseldrag som tätnar till mörka, ogräsliknande blad i det nedre vänstra hörnet.
Bakom fältet ligger en låg bondgård strax till höger om mitten, dess tak i ljust gulgrönt, en skorsten som bryter taklinjen, halvt dold av en klunga rundare, mjukare träd. Fler träd och en låg ås av kullar löper längs horisonten i blått och violett och sluter mellandjupet utan att någonsin platta till det.
Till vänster om bondgården reser sig cypressen genom hela dukens höjd, mörk och oregelbunden mot en himmel som gör det mesta av arbetet i bilden. Stora, rullande moln, vita med gråblå skugga, är nedlagda i breda, slingrande drag mot en mellanblå grund strimmad av varmare, ockrafärgade partier.
Ingenting i målningen står stilla. Blicken landar först på cypressen, eftersom den är det enda vertikala i en duk som annars är byggd på horisontaler och diagonaler, och dras sedan i sidled längs fältet och upp i den svängande himlen.
Trädet som Van Gogh ville äga
Cypresser hade blivit något nära en besatthet för Van Gogh den sommaren. I ett brev till Theo kallade han trädet lika vackert i linje och proportion som en egyptisk obelisk, och satte sig före att göra med det vad han redan hade gjort med solrosen, att göra det till ett motiv som ingen före honom hade målat på just detta sätt.
Han beskrev cypressen på annat håll som en fläck av svart i ett solbelyst landskap, och det är den rollen den spelar här, en enda mörk, uppåtriktad form ställd mot de blekaste, ljusaste inslagen i bilden, molnen och det unga vetet.
Parad med ett fält som fortfarande är grönt snarare än moget läses trädet mindre som en ton av dysterhet än som en motvikt, det enda fasta, rotade tinget i en scen där allt annat, gröda, moln och ljus, synbart rör sig.
Penselarbete som aldrig står stilla
Van Gogh byggde detta landskap nästan helt och hållet ur riktningen på sina penseldrag. I vetet löper de lågt och tätt tillsammans, nedlagda i en svag diagonal så att hela fältet tycks luta, som om en vind just har dragit genom det.
I cypressen blir samma lastade pensel vertikal och lätt spiralformad, drag över drag, så att trädet tycks vrida sig när det klättrar i stället för att bara stå. I himlen kröker och rullar penseldragen och beskriver molnen som rörligt väder snarare än fasta vita former.
Färgen i sig är på sina ställen tjock, pålagd med synliga åsar där penseln har dragits och laddats om, och denna textur fångar verkligt ljus olika beroende på var en betraktare står, så att ytan själv tycks förskjutas lika mycket som scenen den skildrar.
Målningen i dag
Originalet Grön vetåker med cypress finns på Nationalgalleriet i Prag, där det kan ses som ett vittnesbörd om vad Van Gogh gjorde av en enda vy, återvänd till gång på gång, under ett svårt och produktivt år.
På en vägg hemma gör samma egenskaper som gör duken rastlös i galleriet den lyhörd för rummet omkring den. Morgonljus plockar fram himlens och kullarnas svala blå toner, medan varmare kvällsljus lockar fram ockran och guldet som ligger inbäddat i vetet och i molnen, så att målningen aldrig riktigt landar i en enda stämning.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos National Gallery Prague samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.