Halmtäckta sandstensstugor i Chaponval: historia
En by norr om staden
I maj 1890 lämnade Vincent van Gogh asylen i Saint-Rémy och bosatte sig i Auvers-sur-Oise, en by vid floden Oise inom bekvämt räckhåll från Paris med tåg. Han hyrde ett rum ovanför värdshuset Ravoux och arbetade i en takt som fortfarande förvånar historiker, och blev ofta klar med en duk om dagen. Chaponval, den lilla by som denna målning har fått sitt namn efter, låg en kort promenad från Auvers centrum, med gränder kantade av gamla hus i sandsten med halmtak.
Van Gogh hade dragits till halmtak sedan sina år i den nederländska provinsen Brabant, där han fyllde skissböcker med de låga stugorna i Nuenen. I Auvers återfann han samma motiv, väderbitet och övervuxet, och målade det utan någon av försiktigheten från sina tidigare grå studier. Halmtäckta sandstenshus i Chaponval, daterad 1890, tillhör denna sista och snabbaste fas av hans yrkesliv.
Ett tak som fyller duken
Bilden är uppbyggd kring ett enastående beslut: halmtaket är inte en detalj utan motivet. Det reser sig från det nedre vänstra hörnet och sveper över nästan hela duken i en brant diagonal, så att raden av hus läses mindre som byggnader och mer som en lång grön sluttning, närmare en kulle än en gata.
Vid foten av den sluttningen, till vänster, står en dörröppning öppen i en vitkalkad vägg. Två figurer dröjer sig kvar bredvid den, en kvinna i blå klänning och en mindre följeslagare i brunt, tillräckligt små mot taket ovanför dem för att ge hela scenen dess känsla av skala. Längre fram bryter skorstenar halmtaket, och ett andra, blekare hus avslutar raden till höger mot en remsa öppen himmel.
En trästege lutar mot halmtaket en bit in i raden, ett bevis på de oändliga reparationer sådana tak krävde. Det är en liten, praktisk detalj bland de svepande penseldragen, den sorts sak som Van Gogh skulle ha lagt märke till på sina promenader och nedtecknat utan sentimentalitet.
Halmtak målat som rörligt vatten
Van Gogh beskriver inte halmens textur så mycket som han återuppfinner den. Taket är byggt av långa, parallella penseldrag av färg, pålagda tjockt och dragna i samma nedåtgående riktning, så att ytan har rytmen av en ström som rinner nedför snarare än den statiska borsten av torkade vassrör.
Där halmtaket fångar ljuset övergår penseldragen till en het gyllene ockra, nästan gul på sina ställen, och löper i ribbor genom det omgivande gröna. I skugga mörknar de till flaskgrönt och nästan svart, och de två färgskalorna griper in i varandra över taket som mönstret på en vävd korg.
Under taklinjen hanteras väggarna mycket lugnare, i korta platta toucher av gråblått och vitt, vilket får halmtaket ovanför dem att kännas ännu mer upprört i jämförelse. Denna kontrast mellan ett rastlöst tak och en stilla bottenvåning är en av bildens tysta organiserande idéer.
Färg under en Auvers-himmel
Ovanför taken är himlen blek, en ton av mjukt blått bruten av löst penslade vita moln. Van Gogh håller detta övre register lugnt och jämförelsevis tunt, så att all täthet av färg och färgton i bilden dras ned i taket och marken.
Gräset i förgrunden plockar upp samma gröna toner som halmtaket, genomdraget med små penseldrag av orange och rött som läses som vallmo eller fallna löv fångade i vägkanten. Det är en snäv palett, grönt, guld, blått och vitt, men Van Gogh arbetar den tillräckligt hårt för att målningen aldrig ska kännas tunn eller repetitiv.
Resultatet är en duk som håller samman på avstånd som en enkel, läsbar byscen, och faller isär på nära håll i hundratals individuella, riktade märken. Båda läsningarna är tillgängliga samtidigt, vilket är en del av varför bilden belönar en andra och tredje blick.
Målningen idag
Med sina 81 gånger 65 centimeter är Halmtäckta sandstenshus i Chaponval en betydande duk, tillräckligt stor för att takets diagonala svep ska bära verklig fysisk kraft snarare än att förbli en blygsam skiss. Den innehas idag av Kunsthaus Zürich, en del av en samling som länge har gett allvarlig tyngd åt Van Goghs sena verk.
På en vägg i ett rum med skiftande dagsljus förskjuts det svepet av ockra och grönt med timmen. Morgonljuset plockar fram de gyllene ribborna i halmtaket och driver skuggorna mot svart; mjukare kvällsljus låter de gröna tonerna dominera och drar hela taket närmare det gråblå i väggarna under det.
Det är inte en tyst bild, inte ens i ett tyst rum. Diagonalen fortsätter att dra blicken ned och tvärs över, från himmel till halmtak till dörröppning, i samma riktning som Van Goghs egen hand rörde sig över duken, och den rörelsen stannar egentligen inte när bilden väl är upphängd.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kunsthaus Zürich samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.