Halmtäckta stugor i Jorgus: berättelse, betydelse och penselarbete
Thatched Cottages in Jorgus tillhör de sista, feberaktiga veckorna i Vincent van Goghs liv. Han hade nått Auvers-sur-Oise i maj 1890, utskriven från asylen i Saint-Rémy och placerad under informell övervakning av dr Paul Gachet, och han började måla byn som om han inte hade tid att förlora. Han hade rätt: inom nio veckor skulle han vara död, och under den perioden producerade han ungefär sjuttio dukar, denna bland dem.
Auvers gav honom något som Provence aldrig hade: bondgårdar med branta, åldrande halmtak, den typ av tak han hade vuxit upp med att se i byarna i sitt hemland Brabant. Han skrev till sin bror Theo om hur mycket dessa gamla tak rörde honom, och han letade efter dem på sina dagliga promenader runt bosättningen, med skissbok och staffli i hand.
Denna målning är ett resultat av den sökningen. Målad 1890 och med måtten blygsamma 40,5 gånger 33 centimeter visar den en klunga av gårdsbyggnader som han hittade inbäddade längs en av byns gränder, med tak tunga av ålder och väggar vitkalkade och lappade.
En gränd av mörkt halmtak och bleka väggar
Två stugor fyller större delen av dukens övre halva. Deras halmtak är målade i djup oliv och nästan svartgrönt, lagda i korta, hackiga penseldrag som följer äldre rörkonstruktions lutning och sättning. Där halmen har tunnats ut eller lappats om låter Van Gogh en varmare gulockra lysa igenom, så att taklinjen framstår som något beboeligt snarare än pittoreskt.
Under taken blir väggarna bleka, nästan blekta, byggda av inte mycket mer än vitt och den svagaste sköljning av blågrön skugga. Fönster och fönsterluckor är markerade med några mörka, bestämda drag, precis tillräckligt för att skilja en byggnad från nästa utan att sakta ner blicken.
Det finns ingen egentlig himmel i vanlig mening. Bakom och ovanför taken upplöses hela dukens övre tredjedel i virvlande gulgrönt lövverk, samma rastlösa rytm som Van Gogh använde den sommaren för både vetefält och fruktträdgårdar. Ett enda trasigt band av vita moln bryter igenom det gröna i mitten, den enda svala avvikelsen i en i övrigt solbakad palett.
Två figurer på vägen
I förgrunden, på en blek, kritig stig strimmad av ockra och grått, tar två kvinnor sig förbi stugorna. En bär en djupt blå klänning och är framåtböjd, uppslukad av någon uppgift eller helt enkelt trött av att gå. Den andra, i en blek huvudduk, lutar sig mot en käpp, hela kroppen vinklad av ansträngningen i steget.
Ingendera figuren beskrivs i någon detalj. Van Gogh bygger dem av samma snabba, laddade penseldrag som han använder överallt annars i målningen, så att människor och byggnader och grönska alla tycks vara gjorda av samma rastlösa material. De ger gränden en mänsklig skala utan att bli dess motiv.
Mörkblåsvarta konturlinjer löper runt tak, väggar, dörröppningar och figurer lika, en vana han hade burit med sig från sina målningar i Arles till denna sista Auvers-grupp. Konturerna håller kompositionen samman även där färgen under hotar att koka över i rent mönster.
Hur färgen är hanterad
Nära betraktad är nästan ingenting i denna duk slätt. Halmen är indragen i täta, parallella streck; löverket bakom är lagt i slingrande, överlappande krusningar; vägen är skrapad och dabbad snarare än jämnt ifylld. Endast de vitkalkade väggarna erbjuder någon egentlig vila för ögat, och även där sitter färgen i synliga åsar.
Paletten håller sig genomgående smal och nära i ton: gröna nyanser från flaskmörka till syraljusa, en varm ockra för stig och halmtakslagningar, vitt för väggarna, och den enda fläcken av blå klänning som målningens enda starka färgaccent. Ingenting i bilden är svart utom konturarbetet, och ingenting är helt stilla.
Att leva med målningen
Upphängd i ett rum med skiftande dagsljus är detta en målning som skiftar temperatur under dagen. Morgonljuset plockar fram den svala blågröna skuggan i väggarna; framåt eftermiddagen värmer ockran i halmen och stigen hela kompositionen, och taken tycks tjockna.
Med måtten 40,5 gånger 33 centimeter var originalet skapat för nära betraktande snarare än för en grandios vägg, och en reproduktion i samma intima skala behåller den kvaliteten: den vill bli närmad, inte betraktad från andra sidan rummet. I en arbetshörna, ett sovrum eller vilket utrymme som helst där någon faktiskt stannar upp för att titta fortsätter den täta penselföringen att ge något nytt vid tionde betraktandet lika mycket som vid det första.
Det som stannar kvar hos en betraktare efteråt är inte de två kvinnorna eller ens stugorna själva, utan känslan av en målare som arbetade snabbt, i grönt ljus, i en by som påminde honom om hemmet, med mycket lite tid kvar att måla den.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.