Hästkastanjeträd i blom: berättelse
Våren 1887 hade Vincent van Gogh varit i Paris i nästan ett år, bott hos sin bror Theo och arbetat sig igenom en förändring i sitt måleri som inte hade något milt över sig. Han hade anlänt från Antwerpen med en palett av bruna och grå toner byggd på nederländsk tradition, och inom några månader skrapade han bort det mesta av det, och tittade i stället på vad Pissarro, Signac och de yngre målarna runt Montmartre gjorde med färg satt i korta, separata penseldrag. Han tog sitt staffli ut till parkerna och stadens utkanter, till Asnières och trädgårdarna nära sitt boende, och målade det som var framför honom med mycket lite tillagt.
Hästkastanj i blom, målad det året, tillhör denna serie vårmålningar. Det finns ingen stig, ingen bänk, ingen gestalt som går igenom. Det är ett enda träd, sett på nära håll och betraktat noga, vilket är själva poängen.
Paris, och ett nytt sätt att se färg
Förändringen i Van Goghs måleri under 1886 och in i 1887 handlade inte om motivet utan om metoden. Nederländska bondescener gav vika för det som låg inom gångavstånd från Montmartre: hustak, flodbankar, blommande träd längs boulevarderna och i parkerna. Han läste impressionisterna och de yngre neoimpressionisterna på nära håll, lånade deras brutna färg utan att helt och hållet anamma Seurats strikta punktmetod.
Hästkastanjer var, och är fortfarande, en välbekant syn i parisiska parker och alléer, deras blomning visar sig i styva upprätta klasar som trädgårdsmästare och målare länge kallat ljus. För en konstnär som testade ett nytt sätt att bygga form helt och hållet av färg och penseldrag gav ett träd i full blom honom exakt vad han behövde: täta, oregelbundna massor av grönt och vitt som inte kunde återges med en kontur och måste byggas upp penseldrag för penseldrag i stället.
Ett träd som fyller hela duken
Kompositionen är nästan trotsigt enkel. Ett enda kastanjeträd, ungefär konformat, upptar nästan hela den målade ytan, dess krona pressar upp och ut mot kanterna tills himlen reduceras till ett smalt, blekt blågrönt band på vardera sidan.
Blekt kräm och vita penseldrag markerar blomningen, tätast samlade genom kronans övre och vänstra delar, där färgen sitter märkbart ljusare mot det omgivande gröna. Längre ner och mot basen blir trädet mörkare och tätare, de enskilda klasarna svårare att skilja från varandra.
En stam är knappt synlig genom kronans mitt, utpekad i rödbruna penseldrag som dyker upp och försvinner bakom löven i stället för att bilda en sammanhängande linje. I det övre vänstra hörnet är en liten mörk form, en enda fågel i flykt, det enda andra levande i bilden, och den är lätt att missa.
Under trädet löper en låg sträcka blek stenmur längs nedre vänstra delen, och förgrunden öppnar sig mot gräs återgivet i lösa, horisontella penseldrag av grönt och ockra. Med 46,5 gånger 56 centimeter är duken inte stor, vilket passar en bild byggd kring en enda nära, ihållande blick snarare än en vid vy.
Färg lagd i korta, avsiktliga penseldrag
Inget i löwerket är utsmetat eller slätat. Van Gogh byggde kronan av hundratals korta, separata penseldrag av grönt, från en mörk, nästan blåsvart nyans genom oliv och sage till en klar gulgrön där ljuset träffar trädets topp.
Varje penseldrag följer riktningen av ett löv eller en klase löv, så själva penselföringen beskriver trädets struktur i stället för att en kontur gör det arbetet. Sett på nära håll läses ytan nästan som en mosaik; på avstånd upplöses den till den igenkännbara massan av en blommande kastanj.
Blomningen hanteras på samma sätt, med små duttar av nästan vitt och blekt rosa-kräm satta direkt mot det gröna i stället för att glaseras över det, så blommorna tycks sitta framåt på kronans yta. Det är ett snabbt, fysiskt sätt att måla, och bilden behåller känslan av ett träd observerat i en enda ihållande sittning snarare än uppbyggt över många.
Hur målningen sitter i ett rum
En bild gjord nästan helt och hållet av grönt och brutet ljus beter sig olika beroende på vad som finns runt den. I ett rum med mjukt, skiftande dagsljus skiftar trädets krona med timmen, de svalare blågröna i himlen och skuggan kommer fram på morgonen, de varmare gulgröna fångar mer ljus senare på dagen.
Hängd i ett rum med växter, eller helt enkelt med gott om dagsljus, håller målningen sällskap med det som redan finns där i stället för att konkurrera med det. Den belönar den sorts blick Van Gogh gav trädet självt: inte en blick, utan några minuter ägnade åt att låta penseldragen separeras och återförenas.
Målningen som nu innehas av Van Gogh-museet visar en konstnär mitt i förändring, som testar färg mot färg på ett motiv som inte begärde något av honom annat än uppmärksamhet. Den förblir en av de mer direkta och ogarderade bilderna från hans Parisår, ett träd i blom och mycket lite annat.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.