Kejsarkronor i vas av koppar: historia & betydelse
Under de tidiga månaderna 1887 bodde Vincent van Gogh hos sin bror Theo i Montmartre och tillbringade sina dagar i sällskap med målare vars verk han knappt hade känt till två år tidigare. Pissarro, Signac och kretsen kring Seurat drog isär färgen i dess separata strängar, och Van Gogh, som iakttog, argumenterade och målade tillsammans med dem, började använda snittblommor som sitt laboratorium. De var billiga, de klagade inte över att sitta stilla, och de lät honom testa en färgkombination mot en annan utan pressen av ett beställt porträtt eller ett landskap som måste hittas och resas till.
En bukett som ett färgproblem
Fritillaries in a Copper Vase tillhör den serien av blomsterstilleben från 1887, målade vid en tidpunkt då Van Gogh var mindre intresserad av blommor som blommor än av vad som hände när en kulör ställdes hårt mot en annan. Kejsarkronor, med sina tunga klockformade huvuden, gav honom en massa varm orange och ockra att pressa mot något svalt.
Han behövde inte resa för att hitta detta motiv eller vänta på att vädret skulle samarbeta. En vas, ett bord och en eftermiddag räckte, och den praktiska friheten är en del av varför så många dukar med snittblommor finns bevarade från detta enda år av hans liv.
Vad som står på bordet
Vasen själv är en rundad kopparkruka, bred vid basen och sammandragen vid halsen, dess metallyta uppbyggd av korta stänk av ockra, oliv och matt guld som fångar och tappar ljuset när blicken rör sig nedför dess kurva. Ur den reser sig ett tätt kluster av kejsarkronor, deras orange och gulorange klockor hängande nedåt på tunna stjälkar ovanför en solfjäder av långa, spetsiga gröna blad.
En blommande stjälk bryter sig loss från den huvudsakliga bunten och slokar åt vänster, nästan helt ur vasen, dess bleka blommor fångar ljus mot den mörka grunden. Det är en liten asymmetri som hindrar buketten från att läsas som ett prydligt, balanserat arrangemang, och den ger kompositionen en känsla av en växt som fortfarande beter sig som en växt snarare än ett stillebenuppställning.
Nedanför är bordet lagt med korsstreckade penseldrag av ockra, rosa och grönt, en vävd eller ribbad yta återgiven snabbt, i tydlig kontrast till den mjukare behandlingen av kopparn ovanför. Signaturen sitter i det övre vänstra hörnet, över det fläckiga blå fältet.
Orange mot ett fält av blått
Bakgrunden är där bilden gör sitt egentliga arbete. Van Gogh lade in en djup blå grund och täckte den sedan med ett strö av små prickar och korta streck i ljusare blått och vitt, ett fält som surrar snarare än ligger platt, och mot det läses blommornas orange med långt större kraft än det skulle göra mot en slät vägg.
Orange och blått står mitt emot varandra på färghjulet, och Van Gogh läste om just den typen av parning under dessa Parisår, och testade i färg vad han mötte i samtal och i sin läsning om färgteori. Bakgrundens prickiga behandling visar också att han provade en teknik nära neoimpressionisternas brutna färg, utan att helt anamma deras strikta system.
Resultatet är en duk där blommorna tycks träda fram och bakgrunden tycks vibrera snarare än dra sig tillbaka tyst, så att hela ytan förblir aktiv från kant till kant.
Färgen själv
Nära inpå ändrar penselföringen karaktär från en del av duken till en annan. Kronbladen är uppbyggda av laddade, självsäkra drag som följer kurvan hos varje klockformad blomma, bladen är lagda med snabba linjära beröringar som slår utåt från stjälkarna, och kopparvasen är arbetad i kortare, mer avsiktliga stänk som beskriver dess rundade metallform.
Detta är färg använd både beskrivande och expressivt på en gång. Dragen fyller inte bara i lokal färg, de bär riktningen och trycket från handen som gjorde dem, vilket är en del av varför bilden fortfarande känns omedelbar mer än ett sekel senare.
Med sina 60 gånger 76 centimeter är duken tillräckligt nära naturlig storlek i sina huvudelement för att buketten ska ha verklig närvaro snarare än att sitta som en liten dekorativ detalj. Den belönar det nära betraktande som en reproduktion på en vägg inbjuder till, där en betraktare kan stiga in för att se penselföringen och stiga tillbaka för att se hela arrangemanget falla på plats.
På en vägg
Hängd i ett rum med skiftande dagsljus fortsätter en bild byggd på så mycket kontrast att förändras. Morgonljuset kommer att dra det blå fältet framåt och låta de orange blommorna sitta varma och separata mot det, medan lampljus på kvällen mjukar upp kontrasten och låter kopparvasen glöda mer än blommorna runt omkring.
Det är en bild som ber att bli betraktad mer än en gång om dagen, vilket är en del av vad som skiljer ett bra stilleben från en dekoration som väljs och sedan aldrig riktigt ses igen. Fritillaries in a Copper Vase finns idag på Musée d’Orsay i Paris, staden där Van Gogh målade den 1887, och arbetade fram på duken en uppsättning färgförhållanden som han skulle bära med sig in i de mer berömda målningarna som ännu återstod.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Musée d'Orsay samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.