Kyrkan i Auvers: Historia, betydelse och penselföring
Auvers-sur-Oise, juni 1890
I maj 1890 flyttade Vincent van Gogh till byn Auvers-sur-Oise, en kort tågresa norr om Paris, för att vara nära doktor Paul Gachet, som hade gått med på att övervaka hans hälsa. Han hyrde ett rum ovanför Ravoux värdshus och började måla nästan dagligen, dragen till de halmtäckta stugorna, vetefälten på platån ovanför byn och den tolvhundratalskyrka som stod på stigande mark i dess centrum.
Kyrkan i Auvers tillhör den sista arbetsburstningen. Målad 1890 på en duk som mäter 74 gånger 94 centimeter, visar den byggnaden underifrån och något från sidan, så att tornet tornar upp sig snarare än bara står. Målningen innehas nu av Musée d’Orsay i Paris. Van Gogh arbetade snabbt den sommaren, ibland avslutade han en duk i en enda sittning, och den här bilden bär den brådskan i varje penseldrag.
Han beskrev motivet i ett brev till sin syster Wilhelmina i juni, och berättade för henne att han hade målat bykyrkan i större skala, stenen som läses som violett mot en himmel av enkel, djup blå. Inom veckor efter att ha avslutat den var han död, och målningen har sedan dess lästs som ett av de tydligaste uttalandena om hans sinnestillstånd under dessa sista dagar.
En kyrka byggd av kobolt och skugga
Kyrkan fyller större delen av duken, dess gotiska torn reser sig mot en himmel i färgen av bläck strax före fullständigt mörker. Två små rosettfönster sitter högt i tornet, och spetsiga lancettfönster löper längs skeppet nedanför, men inte ett av dem visar något ljus. Glaset läses som platt, mättat blått och svart, så en byggnad avsedd att hålla levande ljus och en församling framstår som förseglad och tom i stället.
Fläckar av orange och rost bryter sig över taklinjen där tegelpannorna fångar det ljus som finns, den enda varma passagen i en i övrigt kall bild. Väggarna är byggda av grå, gröna och lila penseldrag lagda sida vid sida snarare än blandade, så stenen tycks skifta när ögat rör sig över den.
Van Gogh tog sig friheter med arkitekturen. Den riktiga kyrkan i Auvers har en dörr på den här sidan; här finns ingen, och väggarna lutar och sväller som om byggnaden vore gjord av något mjukare än sten. Förvrängningen är avsiktlig: han målade hur kyrkan kändes att stå framför, inte en dokumentation för en arkitekt.
Två stigar och en enda figur
Nedanför kyrkan reser sig en gräsbevuxen bank för att möta byggnaden, beströdd med korta klickar av gult som läses som vilda blommor bland det gröna. En stig delar sig vid basen av denna bank, en arm kröker sig bort blek och sval mot vänster, den andra lagd i penseldrag av rosa, ockra och grått som antyder en grövre, solbelyst väg till höger.
Denna delning var Van Goghs uppfinning, lika mycket som den saknade dörren. Ingen sådan korsning finns på den verkliga platsen, men den ger den nedre halvan av duken en struktur att svara mot kyrkans massa ovanför, och drar ögat nedåt och utåt mot betraktaren.
En enda kvinna i en blå klänning går längs den vänstra stigen, sedd bakifrån, liten mot byggnaden hon passerar. Hon är den enda figuren i bilden, och hon är redan halvvägs ut ur den, vilket lämnar kyrkan att dominera scenen helt på sina egna villkor.
Själva färgen
Nära på är ytan byggd av tjock, oblandad färg dragen direkt från tuben och arbetad medan den fortfarande är våt. Mörkblå konturlinjer löper runt kanterna på tornet och fönsterramarna, och håller varje form samman ungefär som blylinjer håller ett stycke glasmålning.
Himlen är inte en blå utan många, lagda i korta krusiga penseldrag som aldrig riktigt lägger sig, så mörkret runt tornet verkar rastlöst även om inget i det rör sig. Mot det fältet står kyrkan i jämförelsevis stadiga, upprätta penseldrag, vilket är en del av varför den läses som solid trots sina underliga, böjande väggar.
Färgen gör det arbete som skuggning skulle göra i en mer konventionell bild. Det orange taket sitter mot den blå himlen som dess nästan motsats på färghjulet, och samma parning upprepas i miniatyr över duken, i de gula blommorna mot det gröna gräset och den varma stigen mot den svala bredvid.
På väggen
Hängd i ett rum med skiftande dagsljus beter sig målningen olika från timme till timme. I svagt ljus smälter de blå samman till något nära svart, och kyrkan läses först som en silhuett; starkare ljus drar fram violerna och grönerna i stenen och skiljer tornet från himlen bakom det.
Den belönar den sorts tittande som de flesta bilder på en vägg aldrig får, en andra och tredje genomgång när ögat har lagt sig förbi byggnadens uppenbara form. Det som stannar är känslan av en plats sedd vid gränsen av utmattning, målad av en man under de sista veckorna av ett liv som vid det laget höll på att ta slut på väg.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Musée d'Orsay samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.