L’Arlésienne: Madame Joseph-Michel Ginoux: berättelse, betydelse och penselarbete
Hösten 1888 hade Vincent van Gogh varit i Arles i månader och jagade en sorts måleri han ännu inte kunde namnge men kände igen när han såg det. Han hade hyrt Gula huset, fyllt det med solrosor och porträtt, och väntade, halvt i hopp och halvt i bävan, på att Paul Gauguin skulle anlända och dela arbetet. Marie Ginoux, som drev Café de la Gare tillsammans med sin man Joseph-Michel, var en av de få arlésiskor som var villiga att sitta modell för honom.
Hon satt modell för båda målarna inom loppet av några få veckor. Gauguin arbetade först fram hennes avbildning i pastell, i snabb takt, och Van Gogh använde samma session som utgångspunkt för ett porträtt av sin egen hand, som han sedan omarbetade och upprepade in i följande år. Det som finns bevarat i denna storlek och utförande är den version som nu finns i New York, daterad 1888 till 1889.
En caféinnehavare förvandlad till en ikon
Madame Ginoux sitter vid ett litet runt bord, kroppen vänd bort från betraktaren medan ansiktet vrids tillbaka mot oss. Hakan vilar på handen, armbågen stödd på två stängda och öppna böcker, och posen läses som en avbruten tanke snarare än en formell sittning.
Det finns inget dekorativt i hennes uttryck. De mörka, välvda ögonbrynen, de jämna grågröna ögonen, munnens stramhet antyder alla en kvinna van vid att sköta en fullsatt lokal, inte en som uppträder stilla för ett staffli.
Van Gogh mjukar inte upp henne till en typ. Han ger henne den specifika tyngden hos någon han hade sett arbeta, och porträttet bär den förtrogenheten i stället för smicker.
Det gula som slukar rummet
Bakgrunden är en enda svepning av citron- och ockragult, lagd i korta, dragna penseldrag som fångar ljuset ojämnt över duken. Den har ingen vägg, inget fönster, inget föremål som förankrar den i en verklig interiör; den existerar enbart som färg pressad till sin gräns.
Mot detta fält sätter Van Gogh Madame Ginoux’ dräkt i nästan svart indigo, bruten endast av en blekt grönvit fichu knuten vid hennes hals och ett mörkblått band trätt genom hennes hår. Kontrasten är hård avsiktligt: han hade skrivit till sin bror Theo om att vilja ha färgkombinationer som slog ögat som en stöt, och detta parande av syrligt gult mot nästan svart är ett av de djärvaste han någonsin anförtrodde åt en duk.
Bordsskivans gröna, en djup, nästan flaskgrön nyans, ger den nedre tredjedelen av bilden en andra förankring och kyler det gulas hetta precis tillräckligt för att figuren ska hålla mitten.
Böcker, händer och en arbetande avbildning
Två böcker ligger på bordet framför henne, en öppen med blek rygg, en stängd i ockraorange tyg, stödda precis där hennes armbåge behöver dem. De var Van Goghs tillägg, inte en detalj från själva kaféet, och de förvandlar ett porträtt av en lokal värdshusvärdinna till något närmare en studie av en läsare, en tänkande närvaro snarare än en dekorativ figur.
Hennes hand är tecknad med samma brådska som bakgrunden, några ekonomiska drag som beskriver knoge och skugga snarare än full anatomi. På nära håll ligger färgen i åsar där penseln bytte riktning; från andra sidan ett rum löses samma drag upp i hud, tyg och hårets mjuka fall.
Stolen bakom henne, en enkel kaféstol i varmt rödaktigt trä, är det enda föremålet i målningen som återges med något som liknar vanlig omsorg, en liten bit av det verkliga Café de la Gare lämnad intakt inuti all den uppfunna färgen.
Vad målningen gör i ett rum
Van Gogh arbetade snabbt i Arles, ibland färdigställde han en duk i en enda sittning, och penselföringen här bär fortfarande den takten: drag lagda vått i vått, konturer åter markanta i mörk färg när färgen under hade lagts ned. Inget är utjämnat slätt. Bilden är byggd, synligt, av beslut fattade efter varandra och lämnade att stå.
Sedd på avstånd läses den gula grunden som ren värme, ett färgblock tillräckligt ljust för att ändra temperaturen på en vägg omkring det. Stig närmare och samma parti bryts upp i hundratals individuella märken, inga två riktigt lika, var och en med sin egen ljusriktning.
Det är en del av varför bilden fortsätter att fungera vid upprepad betraktelse. Morgonljus och lampljus drar fram olika kvaliteter ur det gula, och den mörka dräkten som vid en blick framstår som platt svart visar sig vid granskning vara byggd av blå, gröna och nästan purpurfärgade nyanser arbetade vått mot varandra.
Originalet i olja på duk, målat 1888 till 1889 och med måtten 36 gånger 29 tum (91,4 gånger 73,7 centimeter), innehas av The Metropolitan Museum of Art i New York, där dess fullständiga samlingspost dokumenterar titel, datum och proveniens i detalj.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos The Metropolitan Museum of Art, New York samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.