La Berceuse: Berättelse, betydelse & penselföring
I vintern 1888 till 1889 målade Vincent van Gogh sig igenom en kris. Paul Gauguin hade lämnat Arles efter att deras gemensamma hushåll i Gula huset hade kollapsat, och Van Gogh hade skurit av en del av sitt eget öra och lagts in på stadens sjukhus. Mellan sjukdomsperioderna fortsatte han att arbeta, och en av de målningar han återvände till gång på gång den vintern och in i våren 1889 var ett porträtt av Augustine Roulin, hustru till hans vän brevbäraren Joseph Roulin, sittande med snöret till en vagga i händerna.
Han kallade den La Berceuse, ett franskt ord som både betyder kvinnan som vaggar en vagga och vaggvisan hon sjunger medan hon gör det. Van Gogh strävade inte efter en konventionell likhet. Han ville ha en bild som skulle verka på nerverna så som en sång gör, något som kunde sitta i ett rum och tyst förändra dess temperatur.
En brevbärares hustru, målad ur minnet av tröst
Augustine Roulin hade nyligen fött barn, och vaggan vars snöre hon håller är helt utanför bilden. Vi ser aldrig barnet. Det vi ser är vaggandets gest, reducerad till en kvinnas knäppta händer och en längd rep som försvinner ut över dukens nedre kant.
Van Gogh målade Roulin-familjen upprepade gånger under sin tid i Arles, och när han kom till Augustine hade han redan tillbringat månader med att studera hennes mans ansikte, hennes sons, hennes dotters. Detta var inte en beställning i vanlig mening. Det var ett porträtt byggt på förtrogenhet, målat av en konstnär som hade ätit vid deras bord och som den vintern behövde tryggheten i ett hushåll som fortfarande höll ihop.
Han skrev om att vilja att bilden skulle hänga mellan två av hans solrosdukar, som mittpanelen i en altartavla, så att hela arrangemanget skulle glöda som en votivbild. Han föreställde sig också att den skulle nå en publik han aldrig skulle möta: sjömän långt hemifrån, för vilka en bild av en kvinna som sjunger ett barn till sömns kunde stå för allt de lämnat kvar på land.
Vad ögat möter först
Madame Roulin fyller större delen av duken på sjuttiotre gånger nittiotvå centimeter, sittande stadigt i en träfåtölj med händerna knäppta i knät. Hon bär en tung grön klänning knäppt högt vid halsen, med en skymt av ljusblått vid krage och manschetter, och hennes röda hår är stramt bakåtdraget från ett brett, gulblekt ansikte.
Hennes blick möter inte vår. Hon tittar lätt åt sidan, förbi betraktaren, med ett uttryck som läses som trött snarare än sorgset, en kvinna som vilar mellan sysslor snarare än poserar för en bild. Repet hon håller faller i lösa öglor mot dukens nederkant, den enda detaljen som förklarar allt annat i hennes hållning.
Bakom henne upplöses väggen i en tät, mönstrad tapet av slingrande gröna stjälkar och vita och rosa blommor, målad med samma envishet som Van Gogh lade på sina cypresser och vetefält. Mönstret läses nästan som statiskt, ett fält av ornament som inte har något med en verklig interiör att göra och allt med stämning.
Färg byggd för att klinga snarare än att blandas
Van Gogh arbetade här i block av stark, oblandad färg snarare än gradvis skuggning. Klänningens gröna står mot golvets röda och tapetbottnens mörkare gröna i den sorts komplementära parning som han hade läst om och prövat hela året, vald för hur färgerna förstärker varandra snarare än för naturalism.
Hennes ansikte och händer är uppbyggda av varma ockror och orangea toner, applicerade i korta, riktade penseldrag som följer strukturen i kindben och knoge. Svarta konturer håller samman hela kompositionen, löper runt kragen, stolens armstöd och de knäppta händerna, och ger figuren den tillplattade, grafiska klarheten hos en tryckt bild snarare än en modellerad.
Penselföringen ändrar karaktär från parti till parti. Klänningen är uppbyggd av långa, färgrika drag som följer tygets fall, tapeten av korta duttar och slingrande linjer som aldrig riktigt upplöses i enskilda blommor, och repet av några få sparsamma linjer som låter ögat avsluta själva kveilen på egen hand.
Fem försök till samma tröst
Van Gogh var inte nöjd med en enda version. Han målade La Berceuse fem gånger mellan december 1888 och följande vår, och justerade bakgrundsfärgen och tapetens mönster från en duk till nästa medan han behöll Augustines pose och uttryck i stort sett oförändrade. Han värderade uppsättningen som en grupp, såg dem mindre som upprepningar än som variationer över en enda idé han ville få exakt rätt.
Denna version finns nu på Kröller-Müller Museum, ett av hemmen för gruppen av målningar han gjorde i den koncentrerade ansträngningens utbrott. Att se den i verkligheten gör det tydligt hur mycket bilden beror på skalan: på nära håll bryts tapeten ner i hundratals separata, nästan frenetiska märken som först lägger sig till ett mönster när betraktaren tar ett steg tillbaka.
Att leva med bilden
Hängd på en vägg beter sig La Berceuse mindre som ett porträtt och mer som det ornament Van Gogh avsåg att den skulle vara, ett fält av grönt och rött som håller sig från andra sidan rummet och belönar en närmare titt med tapetens trassel och den särskilda tröttheten i Augustine Roulins ansikte. Morgonljus tenderar att kyla ner det gröna; lampljus på kvällen drar fram det röda och ockrafärgade och får hela ytan att kännas varmare, närmare den glöd Van Gogh beskrev att han ville ha för den.
Det är en bild som ber att få levas med snarare än att bara kastas en blick på, vilket var precis poängen. Van Gogh byggde den av färgrelationer starka nog att fortsätta verka på ögat långt efter att historien bakom den har lästs och lagts åt sidan.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kröller-Müller Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.