La Berceuse (Kvinnan som vaggar en vagga): historia, betydelse och penselarbete
Under de sista dagarna av 1888 hade Vincent van Goghs hushåll i Arles fallit sönder. Paul Gauguin lämnade Gula huset efter deras gräl, och Van Gogh tillbringade de inledande veckorna av 1889 med att röra sig mellan sjukhuset och korta perioder hemma, i ett försök att stå stadigt genom arbete. Bland de vänner som stod vid hans sida under den vintern fanns Joseph Roulin, Arles brevbärare, och hans fru Augustine-Alix Pellicot Roulin, och det var Augustine som Van Gogh bad att sitta modell för den målning han kallade La Berceuse.
Han hade ett särskilt syfte med den. Van Gogh skrev om att vilja måla en tavla som fiskare långt ute till havs, män han föreställde sig vaggande i sina kojer och tänkande på hemmet, kunde hänga i sin hytt som en slags synliggjord vaggvisa. Idén kom delvis från Pierre Lotis roman om isländska fiskare, och den formade målningens underliga, direkta tilltal till en betraktare som föreställs vara trött, eller rädd, eller helt enkelt ensam.
En modell återgiven stilla, ett vaggsnöre i hennes händer
Augustine Roulin sitter rakt vänd mot betraktaren i en låg träarmstol, hennes kropp fyller större delen av duken. Hon bär ett flaskgrönt liv snört med ett mörkt bälte över en blekare grönblå kjol, och hennes händer vilar i knät, fingrarna flätade kring ett tunt randigt snöre.
Det snöret är hela ämnet för målningens titel. Det löper ner och ut ur dukens nedre kant, knutet, förstår vi, till en vagga precis utom synhåll, och Augustines grepp om det är den enda antydda rörelsen i en i övrigt orörlig figur.
Hennes ansikte och orange-röda hår är uppbyggt av varma ockra- och rosa toner, målade mjukare än allt omkring henne, så att hennes blick, lugn och en aning avlägsen, blir den enda plats där ögat kan vila. Van Gogh signerar målningen på stolens armstöd, ”Vincent”, med den enkla bokstavsform han reserverade för verk han bedömde som färdiga och viktiga.
En tapet som vuxit vild bakom henne
Bakom Augustine är bakgrunden inte en vägg utan ett fält av mönster: en mörk flaskgrön botten beströdd med små prickar och övervuxen av rosa och vita dahlior på slingrande stjälkar, med öglade rankor i gult och blekgrönt som trär sig mellan dem som en tapet som gått i frö.
Blommorna är inte jämnt fördelade. De klustrar tätare i de övre hörnen och längs vänsterkanten, så mönstret läses som levande och växande snarare än tryckt och upprepande, en effekt Van Gogh byggde penseldrag för penseldrag snarare än genom att kopiera ett faktiskt tyg.
Där det mönstrade gröna möter målningens kanter ger det plötsligt vika för släta partier av rödorange, synliga i de nedre hörnen runt stolen. Den röda är den enda tonen i målningen som inte har något att göra med rummets inredning eller modellens klänning, och den fungerar som en slags tändlåga som brinner vid kompositionens bas.
Färg lagd som tvinnat snöre
Van Goghs penselföring byter register över duken. I blommorna låter han penseldragen förbli korta, fyllda och distinkta, så varje dahlia är uppbyggd av en handfull separata beröringar av rosa, vitt och rödorange som bara löses upp till en blomma på några stegs avstånd.
I det gröna livet och kjolen arbetar han med längre, jämnare penseldrag som följer tygets fall, vilket ger Augustines kropp en tyngd och fasthet som tapeten aldrig har. Kontrasten är avsiktlig: en stilla, jordad kvinna ställd mot en bakgrund som inte slutar röra sig.
Själva snöret är målat med samma nära uppmärksamhet som blommorna, några tvinnande linjer av kräm, blå och röd pigment som fångar ljus längs sin längd. Det är ett litet parti, lätt att missa, men det är detaljen som hela målningen är byggd för att förklara.
Vad målningen begär av ett rum
Målad 1889 i olja på duk med måtten 36 1/2 gånger 29 tum (92,7 gånger 73,7 centimeter), denna version av La Berceuse finns nu på The Metropolitan Museum of Art i New York, där dess ambition överlever helt tydligt, ett porträtt avsett att fungera som tröst, inte som dekoration.
På en vägg hemma beter sig målningen olika från timme till timme. I svagt ljus drar den mörkgröna bakgrunden sig tillbaka och Augustines ansikte och händer tycks tränga fram av egen kraft, upplysta inifrån; i starkare dagsljus drar det röda i hörnen och dahliornas rosa fram och hela ytan blir rastlös igen.
Den belönar den sorts blick som Van Gogh hoppades att en sjöman långt från land skulle ge den: inte en blick i förbigående, utan en blicks långsamma återkomst, en blick som inte har någon annanstans att ta vägen, tillbaka igen till det lugna ansiktet och snöret som hålls löst i två händer.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos The Metropolitan Museum of Art, New York samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.