La Berceuse (Madame Roulin): Historia, betydelse och penselföring
I slutet av december 1888 hade Vincent van Gogh just hämtat sig från sitt livs värsta sammanbrott. Han hade tillbringat julen på sjukhus i Arles, i återhämtning från den kollaps som avslutade hans månader av gemensamt arbete med Paul Gauguin, och bland de få människor han litade på under den vintern fanns en lokal brevbärare, Joseph Roulin, och hans hustru Augustine. Roulin hade suttit hos honom under det värsta; paret hade en nyfödd dotter hemma. När Van Gogh var tillräckligt frisk för att hålla i en pensel igen, vände han sig till Augustines ansikte och återvände till det gång på gång.
Han kallade resultatet La Berceuse, kvinnan som vaggar vaggan, och under de följande månaderna målade han fem nära besläktade versioner av Augustine Roulin, 1851 till 1930, sittande med snöret till en osynlig vagga i sina händer. Denna duk är daterad 1889 och mäter 73,7 gånger 92,7 centimeter. Den finns nu på Metropolitan Museum of Art.
Augustine Roulin, stilla
Hon sitter nästan rakt framifrån mot betraktaren, händerna knäppta i knät runt ett flätat vitt snöre som löper ner ur bilden till en vagga vi aldrig ser. Hennes gröna jacka är knäppt högt och mörk vid kragen, hennes kjol en ljusare, blåtonad grön som samlar sig runt henne i lösa veck. Hennes röda hår är hårt åtdraget, och hennes ansikte, upplyst i varmt gult och guld, lutar sig svagt nedåt, blicken sänkt snarare än mötande vår.
Det finns ingen rörelse i bilden, och ändå är hela poängen med den en vaggande rytm vi måste föreställa oss, draget i det snöret upprepat någonstans nedanför bilden, om och om igen, i mörkret. Van Gogh ger henne stillhet i stället: ett tungt, sittande lugn, händerna i vila, munnen sluten. Det läses som ett porträtt av någon som håller ett rum tyst.
En vägg av färg bakom henne
Bakom Augustine fyllde Van Gogh dukens övre två tredjedelar med en blommig tapet av egen uppfinning, mörkt flaskgrön beströdd med små orange prickar och slingrande rankverk i en ljusare gulgrön. Ur den grunden växer stora, löst penslade dahlior och krysantemum i vitt, rosa och laxrosa, var och en nedlagd som några tjocka, bestämda drag snarare än en botanisk studie.
Blommorna är inte arrangerade så som verklig tapet upprepar sig. De klumpar sig tyngre till vänster, glesnar runt hennes axlar och återkommer uppe till höger i en sista lös spray, så att mönstret känns vuxet snarare än tryckt, levande snarare än dekorativt utfyllnadsmaterial.
Nedanför faller bakgrunden plötsligt till en platt, het rödorange, färgen hos det kaklade golvet och den träarmstol hon sitter i. Stolens arm, skuren och enkel, bär Van Goghs signatur och datumet, målade direkt på träet som om han signerade en möbel snarare än en tavla.
Grönt mot rött, orange mot vitt
Van Gogh arbetade, denna första vinter efter Arles, i det tillplattade, högtoniga manér han hade drivit fram under inflytande av japanska tryck, och lade ner varje område av bilden som en enda djärv färg avgränsad av en mörk kontur snarare än modellerad genom gradvis ljus och skugga.
Hela duken är byggd av komplementära par hårt drivna mot varandra: det gröna i hennes jacka mot det röda golvet, orangen i hennes hår mot den svala gröna tapeten, vita blommor mot nästan svart skugga. Inget är blandat till en kompromiss; varje färg förblir ren och lämnas att argumentera med sin granne.
Färgen i sig är tjock och varierad i handlaget från ett parti till nästa. Hennes ansikte är byggt av mindre, mer omsorgsfulla drag som följer strukturen hos kind och panna, medan klänningen fylls i med bredare, nästan plattliknande svep av grönt, och tapetens blommor är hastigt ditlagda med snabba, färgtyngda beröringar som lämnar åsar av färg synliga på ytan.
En vaggvisa avsedd för sjömän
Van Gogh föreställde sig tavlan hängande i mitten av en triptyk, flankerad av två av hans solrosmålningar, så att hela gruppen skulle läsas, med hans egna ord, som en vaggvisa i färg. Han tänkte särskilt på fiskare och sjömän ensamma till havs, långt från varje kvinna som kunde trösta dem, och ville att denna bild av en mors stadiga närvaro skulle nå dem så som en hymn eller en folkvisa kunde.
Den ambitionen säger lika mycket om Van Goghs tillstånd den vintern som om Augustine Roulin själv. Han målade tröst för främlingar han aldrig skulle möta, med det enda hushåll som hade visat honom vänlighet som sin modell för hur tröst borde se ut.
Han gav mer än en version av tavlan direkt till familjen Roulin, en tacksamhetsgest invävd i själva arbetsmetoden: samma bild, upprepad, tillbaka till de människor som hade inspirerat den.
På en vägg, genom skiftande ljus
Reproducerad i stor skala och hängd i ett rum fortsätter La Berceuse att verka så som Van Gogh avsåg. I dagsljus läses det röda golvet och den gröna klänningen som ett enda högt, varmt ackord; framåt kvällen, under lampljus, fördjupas samma röda mot brunt och tapetens mörka grund sväljer mer av sin detalj, så att Augustines upplysta ansikte och de bleka blommorna får hålla blicken.
Den belönar att ses två gånger: en gång från andra sidan rummet, där den helt enkelt läses som en sittande kvinna i grönt mot en trädgård av blommor, och en gång på nära håll, där snöret i hennes händer, penselföringen i hennes hår och de lösa, ofullbordade blommorna bakom henne träder fram som dokumentet över en specifik, svår vinters arbete.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Metropolitan Museum of Art samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.