La Berceuse (Vaggvisa): Historia, betydelse & penselföring
Ett porträtt målat efter en kris
I december 1888 föll Van Goghs plan att bygga en gemenskap av konstnärer omkring sig i Gula huset i Arles samman. Paul Gauguin lämnade efter en bitter gräl mellan de två männen, och under dagarna som följde skar Van Gogh av sitt eget öra och lades in på sjukhuset i Arles. Målandet återupptogs långsamt, i ryck, när han var tillräckligt återställd för att arbeta hemma igen.
Bland de få människor som höll sig nära honom under den perioden fanns Joseph Roulin, en posttjänsteman i staden, och det är Roulins hustru, Augustine, som Van Gogh målade sittande i en stol, med händerna slutna kring snöret till en vagga som förblir precis utanför bilden. Han kallade målningen Lullaby: Madame Augustine Roulin Rocking a Cradle, La Berceuse, och återvände till samma modell och pose i flera dukar fram till våren 1889.
Denna särskilda duk, målad 1889 och med måtten 72,7 gånger 92,7 centimeter, är en av dessa versioner. Den finns idag på Museum of Fine Arts, Boston.
Augustine Roulin, hållen i gult och svart
Hon sitter rakt mot betraktaren i en träarmstol, med underarmarna vilande längs dess armstöd, händerna löst slutna kring en längd rep som faller ut ur bildens nederkant mot vaggan det är bundet vid. Hennes ansikte och händer är målade i samma varma, obrutna gula, som om hud och lampljus vore gjorda av samma substans.
Över en enkel vit krage bär hon ett svart liv, utfört i korta, torra penseldrag som får yllet att se grovt och tungt ut mot hennes huds släthet. Under det är hennes gröna kjol byggd av långa vertikala penseldrag, där penseln följer tygets fall i hennes knä så som en hand skulle kunna släta ut det.
Hennes uttryck avslöjar mycket lite. Hon tittar förbi betraktaren snarare än på dem, tålmodig och lite trött, med den särskilda stillhet som någon har som är van vid att sitta stilla under långa stunder medan ett hushåll fortsätter utan henne.
Rött golv, gröna blad och ett rep i mörkret
Bakom henne är väggen täckt av ett tapetliknande mönster av bleka blommor utspridda över ett fält av grönt, tusenskönor med gula mittpunkter och slingrande stjälkar som fyller nästan hela dukens övre halva. Van Gogh målade dem löst, närmare ett upprepande tecken än någon enskild blomma, tills hela ytan läses som mönster snarare än som ett rum.
Ett rött band löper längs bildens nederkant i golvnivå och möter den gröna väggen i en hård linje bakom stolen. Rött mot grönt var ett par som Van Gogh återvände till gång på gång under sina år i Arles, och här håller det samman kompositionen och drar blicken mellan modellens mörka form och det dekorativa fältet som omger henne.
Repet i hennes händer utgör inte mer än några mörka linjer färg, men det är detaljen som förklarar allt annat i bilden. Det binder målningen till en vagga som vi aldrig får se, och förvandlar vad som kunde ha varit ett enkelt sittande porträtt till en bild av en handling, vaggande, upprepad utan slut.
En bild avsedd att trösta
Van Gogh skrev om att vilja att La Berceuse skulle fungera så som en bit folklig religiös bild fungerar, en bild som en ensam person kunde titta på och känna sig mindre ensam. Han föreställde sig den hänga i kajutan på en fiskebåt, eller placerad mellan två av hans solrosdukar, glödande på var sin sida om henne som flyglarna på en altartavla.
Den ambitionen förklarar målningens platthet och dess säkerhet med mönster. Van Gogh försökte inte åstadkomma en naturalistisk avbildning av Augustine Roulin så mycket som bygga en bild med direktheten hos ett andaktstryck, något som fortfarande skulle bära klart tvärs över ett rum, eller en kajuta, i svagt ljus.
På väggen
Sedd på avstånd upplöses målningen i tre enkla former: det mörka livet, det bleka ansiktet och händerna, och det gröna fältet bakom dem, innan blommorna och repet gör sig påminda på nära håll. I svagt ljus tycks livets svarta absorbera rummet omkring det, medan ansiktets gula håller fast vid det ljus som återstår.
I starkare ljus separeras tapetens gröna och det röda bandet vid basen och börjar konkurrera om uppmärksamheten, och bilden blir livligare, mer enträgen, mindre tyst än den först verkade. Den förskjutningen, från en enda stilla figur till ett rastlöst fält av mönster och färg, är en del av det som hindrar målningen från att sjunka in i bakgrunden under år av att leva med den.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Museum of Fine Arts Boston samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.