La Berceuse: Kvinnan som vaggar vaggan
En brevbärares hustru sitter modell för en bruten man
I slutet av 1888 hade Vincent van Gogh tillbringat åtta månader i Arles och arbetade mot den gemensamma ateljé som han hoppades att Paul Gauguins ankomst skulle inleda. De två målarna höll knappt nio veckor under samma tak. Arrangemanget kollapsade de sista dagarna i december, då Van Gogh drabbades av ett sammanbrott och skadade sitt eget öra, och veckorna som följde delades mellan Gula huset och stadens sjukhus, Hôtel-Dieu.
Under tillfrisknandet höll en familj i Arles sig nära: Joseph Roulin, brevbäraren som hade blivit Van Goghs stadigaste vän i söder, och hans hustru Augustine. Det var Augustine som gick med på att sitta modell när Van Gogh åter kunde hålla i en pensel, och mellan december 1888 och mars 1889 målade han henne fem gånger i samma pose, sittande med ett rep lindat genom sina knäppta händer, medan hon gungar en vagga som står strax utanför bilden.
Han kallade tavlan La Berceuse, ett ord som rymmer både vaggvisan och kvinnan som sjunger den. Dess ursprungliga titel, Madame Roulin Rocking the Cradle (La berceuse), anger motivet rakt ut; själva målningen gör något märkligare med det.
Kvinnan i det gröna livstycket
Augustine sitter vänd rakt mot betraktaren men tittar ner och åt sidan, hennes blick möter aldrig vår. Händerna vilar den ena över den andra i knät och håller ett blekt, tvinnat snöre som löper ner i hennes gröna kjol, den osynliga linjen till vaggan hon gungar.
Van Gogh målade hennes ansikte, hals och händer i en het gul ockra, uppbyggd i korta, riktade penseldrag som modellerar kindbenet och knogarna utan att mjukna till konventionell skuggning. Huden blir ännu ett fält av mättad färg snarare än ett område avskilt från resten av duken, och hennes rödaktiga hår är stramt kammat bakåt från en hög panna.
Hon bär ett mörkgrönt livstycke knäppt högt upp i halsen, åtsnörat med ett svart skärp, över en ljusare grön kjol utförd i lösa, täta vertikala penseldrag. En röd träfåtölj, med sina svarvade armstöd och skurna rygg synlig på båda sidor om henne, placerar henne upprätt i bildens centrum, och rött återkommer i golvet i de nedre hörnen, den enda enkla varma tonen i ett i övrigt tätt mönsterfält.
En tapet av konstnärens egen uppfinning
Bakom Augustine upptas dukens övre två tredjedelar av en bakgrund som Van Gogh uppfann snarare än iakttog: en mörkt blågrön grund beströdd med små prickar, över vilken slingrande gröna stjälkar bär stora vita blommor med röda, orange och gröna mittpartier. Mindre blomster i samma rödvita schema upprepas vid vänster och höger kant.
Mönstret vägrar djup. Det har ingen flyktpunkt och gör inget försök att avlägsna sig, så det pressar sig framåt i samma grunda plan som den sittande modellen snarare än att ligga bakom henne.
Detta är i själva verket vad ögat möter först. De vita kronbladen fångar ljuset innan Augustines ansikte gör det, och först efter att ha tagit in blommorna vandrar ögat ner till den sänkta blicken och de knäppta händerna och når det mänskliga motivet sist snarare än först.
Sjömän och en vaggvisa som inte kunde höras
Van Gogh skrev om denna tavla i sina brev med ovanlig övertygelse och beskrev en plan att hänga den mellan två av sina solrosdukar, med deras gula stående på vardera sidan om Augustine som förgrenade ljusstakestakar. Han föreställde sig sjömän långt hemifrån, män som arbetade på fiskebåtarna från de medelhavshamnar han hade besökt, betraktande de tre tavlorna tillsammans och kännande något av en vaggvisas tröst även månader borta från någon som kunde sjunga en för dem.
Det var en ovanligt specifik ambition för ett porträtt, närmare idén om en andaktsbild än en avbildning av en särskild granne i Arles. Den ambitionen är en anledning till att han återvände till samma modell och samma pose fem gånger i stället för att lägga motivet åt sidan när en enda duk var färdig.
Ingen av dessa föreställda triptyk finns bevarad som han beskrev den, och tavlan står nu ensam, men avsikten formar fortfarande hur målningen läses: mindre som ett dokument över Augustine Roulins ansikte och mer som ett föremål avsett att trösta.
På en vägg, genom en dag
Denna duk, målad i Arles 1889 i olja på duk, mäter 92,7 gånger 73,8 centimeter, 111,9 gånger 91,8 gånger 8,3 centimeter i sin ram, och innehas idag av Art Institute of Chicago. Sedd i ett rum beter den sig mindre som ett porträtt och mer som ett fall av färgat ljus.
I platt dagsljus absorberar tapetens mörka grund ljuset och håller de vita blommorna som små, svala punkter, medan Augustines ansikte läses som ett enda starkt plan av gult bland det gröna och röda omkring det. I lampljus på kvällen värms den ockran och träder fram, stolens röda fördjupas, och hela tavlan sitter närmare och varmare än den gör vid middagstid.
Den belönar en blick från andra sidan rummet, där mönstret och figuren smälter samman till ett enda platt färgfält, och den belönar att man står nära, där riktningen hos varje penseldrag blir läsbar: kjolens vertikala skraffering, de täta krusningarna av färg i håret, den stjälk för stjälk dragna linjen genom blommorna bakom henne. Få av Van Goghs porträtt ber att bli lästa två gånger på det sättet, på avstånd och sedan nära, och det är den andra läsningen som håller tavlan levande på en vägg i stället för att låta den sjunka in i bakgrundsmönstret.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos The Art Institute of Chicago samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.