Ravinen Les Peiroulets: Berättelsen, betydelsen och penselföringen
Ett instängt liv, ett öppet landskap
Våren 1889 hade Vincent van Gogh låtit sig tas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole, strax utanför Saint-Rémy-de-Provence. Han hade själv bett att få komma dit, efter krisen i Arles, och beslutet gav honom en märklig form av stabilitet: en låst dörr om natten, och om dagen, när hans tillstånd tillät det, tillstånd att gå och måla i landskapet bortom murarna.
Kullarna runt Saint-Rémy är Alpilles, en liten kalkstenskedja genomskuren av torra klyftor och plötsliga raviner. En vårdare från asylen följde honom ibland på dessa utflykter, eftersom han inte ansågs kunna vandra ensam, och det var på en av dessa åtföljda promenader som han hittade klyftan han kallade Les Peiroulets.
Han målade den 1889, i samma utbrott av aktivitet som samma år frambringade hans cypresser, hans vetefält och hans olivlundar. Att arbeta utomhus, nära motivet, tycks ha gett honom en stabilitet som få andra saker gjorde under denna period, och ravinmålningarna bär inget av en konvalescents försiktighet. De hör till hans fysiskt mest ambitiösa landskap.
In i ravinen
Duken, 92 gånger 72 centimeter, är uppbyggd nästan helt kring en enda störtande vy. Två klippväggar sluter sig samman från vänster och höger, reser sig i höga, brutna massor av blått, grått och violett, och mellan dem dras blicken ned och tillbaka in i klyftan tills den möter en blek kalkstenshäll upplyst i fjärran.
En bäck och en nött stig slingrar sig fram längs ravinens botten i lösa, bleka kurvor av kräm, ockra och mjukt grönt, och böjer tillbaka över sig själva så som vatten gör när det har skurit sin egen fåra under lång tid. Van Gogh ger den bottnen nästan samma energi som klipporna ovanför, så att hela klyftan känns som om den fortfarande rör sig.
Himlen finns kvar bara som en smal remsa längs den övre kanten, blekt gulgrön som skiftar över i blått, inramad av klippa på båda sidor. Mot stenens svala blå och violetta toner bryter fläckar av rostorange och ockra fram längs avsatserna, risig växtlighet som klamrar sig fast vid klippan i korta diagonala färgberöringar.
Klippa gjord av färg
Van Gogh målar inte ravinens väggar som släta ytor. Han bygger dem av långa, riktade penseldrag som följer klippans lutning och brott, så att färgen själv tycks registrera geologin, tippar åt ena hållet på en avsats och åt ett annat några decimeter längre fram.
Där klippan fångar ljus, nära den bleka tornlika formationen i klyftans mitt, tunnas penseldragen ut och ljusnar, nästan skrapade snarare än lagda. Där den faller i skugga förtätas färgen till täta åsar av blått och violett, pålagda med tillräckligt tryck för att penselmärkena ska stå ut från duken.
Bäckfåran är hanterad på ett annat sätt igen, i lösare, rundare penseldrag som kröker sig och virvlar snarare än marscherar i en riktning. Den förändringen i handlag, från klippornas skrapande diagonaler till dalbottnens virvel, gör det mesta av arbetet med att visa betraktaren vilka delar av scenen som är hårda och vilka som är flytande.
Två figurer, en väldig mur
Nära mitten av kompositionen, på en blek häll ovanför bäcken, placerar Van Gogh två små figurer, målade i snabba drag av rött och mörkblått. De står tätt tillsammans på vad som läses som en naturlig klippbro eller avsats, förkrympta av väggarna som reser sig omkring dem.
De är knappt mer än några märken av penseln, ändå förankrar de hela scenen. Utan dem skulle ravinen kunna läsas som rent mönster, en abstraktion av färg och penseldrag; med dem blir platsens skala fysisk, och betraktaren förstår hur långt ned, och hur instängt, denna klyfta verkligen är.
Det är ett grepp Van Gogh använde på andra håll i sina landskap från Saint-Rémy, där han ställde en eller två mänskliga figurer mot ett landskap alltför stort och alltför gammalt för att lägga märke till dem. Här är effekten skarpare än vanligt, eftersom klippan pressar in från båda sidor samtidigt.
På en vägg, i skiftande ljus
Originalet hänger idag på Kröller-Müller Museum, med sina violetta och blå toner kalibrerade för galleriljus. I ett hem beter sig samma målning annorlunda under dygnets gång, stenens svala färger drar sig tillbaka i dunkla förhållanden och rost- och ockraaccenterna värms upp när lampljus eller sen sol fångar dem.
Hängd där morgonljus når den kan ravinen se nästan kall ut, allt blågrå klippa och skugga. På kvällen, under varmare konstgjort ljus, träder den orange lavan och bäckfårans bleka guld fram, och samma duk läses som en mycket varmare, mer intim plats.
Det spannet är en del av vad som gör målningen värd att leva med snarare än att kasta en blick på en gång. Den belönar en andra och tredje titt, vid olika timmar, på ett sätt som ett plattare, jämnare upplyst landskap sällan gör.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kröller-Müller Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.