Madame Augustine Roulin med barn: historia
Hösten 1888 bodde Vincent van Gogh i Arles på lånade nerver, i väntan på att Paul Gauguin skulle anlända och försökte under tiden måla sig fram till något slags stabilitet. De som höll honom sällskap det året var inte andra målare eller konsthandlare utan en posttjänstemans hushåll: Joseph Roulin, hans hustru Augustine och deras tre barn. Van Gogh målade dem alla, mer än en gång var, och den här duken är ett resultat: Madame Augustine Roulin med barn, utförd 1888 och med måtten 73,5 gånger 92,4 centimeter.
En brevbärares hushåll blir ett motiv
Joseph Roulin hade stått modell för Van Gogh först, hans blå uniform och fylliga skägg gav målaren något stadigt att utgå från. Genom Joseph träffade Van Gogh resten av familjen, och Augustine satt modell för honom med det yngsta barnet, en dotter född samma år.
Han saknade modeller han litade på och sällskap han kunde lita på. Roulin-familjen gav honom båda, och sviten porträtt han gjorde av dem, enskilt och i den här sammanställningen av mor och spädbarn, läses mindre som en beställning och mer som en anteckning om det enda hushåll i Arles som släppte in honom.
Det finns ingen föreställning om en ateljé här. Barnet hålls upp snarare än poseras, armarna lite lyfta, så som ett spädbarn lyfts för att visas upp eller lugnas, och den oförberedda gesten är en del av det som gör att bilden känns iakttagen snarare än arrangerad.
Ett fält av gult med två figurer i
Bakgrunden är en enda yta av gult, lagd platt med nästan inget händelseförlopp i sig utöver penselns rörelse. Den ger hela duken dess temperatur innan ögat har fastnat på något annat, och den skjuter båda figurerna framåt som om det inte finns någon annanstans i rummet för ljuset att ta vägen.
Mot det gula läses Augustines mörkgröna livstycke och barnets vita klänning som bildens två poler. En kil av orange, ryggen på hennes stol, syns vid hennes axel, och den orangen mot det omgivande gröna och gula gör verkligt arbete: det är den sorts komplementära parning Van Gogh hade jagat sedan han kom till södern, färg som används för att alstra värme snarare än beskriva tyg.
Tjocka svarta konturlinjer håller varje form på plats, kvinnans krage, ärmen på hennes jacka, konturen av barnets mössa. Det är ett grafiskt, nästan glasmålningsaktigt sätt att bygga en figur, och det låter färgen inuti varje form förbli enkel och outspädd.
Mor och barn, sedda från sidan
Augustine är vänd tre fjärdedelar mot barnet, blicken sänkt, uppmärksamheten helt på den lilla figuren som hon håller upprätt framför sig. Hon tittar inte på den som målar henne, vilket hindrar bilden från att kännas som en sittning och för den närmare ett ögonblick fångat mitt i en gest.
Barnets ansikte är där blicken landar först: runt, blekt, svagt grönaktigt i skuggorna på samma sätt som moderns hud bär gröna undertoner, med mörka ögon brett placerade och en mun hållen i det neutrala, lätt förskräckta uttryck spädbarn har när de lyfts. Mössan och klänningen är målade i lösa drag av vitt, kräm och lite rosa, utan någon av de fina detaljer en mer akademisk porträttmålare skulle ha insisterat på.
Augustines hand, stor och rosa mot den vita klänningen, gör arbetet med att visa hur hon håller barnet stadigt. Det är inte en fin hand i bilden; det är en arbetshand, och Van Gogh mjukar inte upp det.
Färg lagd snabbt och lämnad i fred
Inget här har omarbetats till släthet. Penseldragen i den gula grunden löper i en riktning, korta och jämna, och klänningens gröna är uppbyggt av synliga penseldrag snarare än blandad skuggning.
Det här är det sätt Van Gogh hade landat i under sitt andra år i södern: stark kontur, platt färg, penselföring lämnad läsbar på ytan i stället för dold. Det passade en modell han inte behövde smickra och ett hushåll han hade lärt känna tillräckligt väl för att måla snabbt.
Resultatet bär inget av formaliteten hos ett beställt porträtt. Det har tempot av något målat under en eftermiddag, av någon som visste exakt vad han ville ha av det gula, det gröna och det orangea innan han började.
Vad bilden begär av en vägg
Upphängd där dagsljus når den står den gula grunden inte still. Den skiftar från varmt guld i full sol till något närmare ockra när ljuset faller, och Augustines klännings gröna rör sig med den, svalare på morgonen, djupare framåt kvällen.
Det är den effekt Van Gogh byggde mot med den här sortens platta, mättade färg: en bild som fortsätter att byta karaktär beroende på vilket ljus som faller över den, snarare än en som läses likadant vid varje timme.
Originalet innehas av NEPIP, katalogiserat i samlingsposten för Q11771568. Det som stannar kvar hos en betraktare efteråt är inte omgivningen utan gesten, en mor som håller upp sitt barn för att ses, målad av en man som hade tillräckligt få människor kvar i Arles villiga att sitta modell för honom.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.