Mullbärsträdet: berättelsen, innebörden och penselföringen
Hösten 1889 bodde Vincent van Gogh bakom murarna på Saint-Paul-de-Mausole-asylen i Saint-Rémy-de-Provence och arbetade sig igenom en av de mest krävande perioderna i sin karriär. Han hade låtit sig skrivas in där i maj, efter sammanbrottet i Arles, och i månader var hans motiv vad markerna och utsikten bortom muren tillät honom: olivlundar, cypresser, vetefält som skymtades genom en järngrind. I slutet av oktober vände han sig mot ett mullbärsträd som växte inom räckhåll från byggnaden och målade det i en enda ihållande kampanj, och arbetade snabbt medan ljuset och hans egen koncentration höll i sig.
Ett träd innanför murarna
Van Goghs spännvidd den hösten var snäv. Han fick måla i asylträdgården och, på bättre dagar, en kort bit bortom den, och mullbärsträdet stod tillräckligt nära för att nås utan en lång promenad. Dess höstlövverk, som redan skiftade, gav honom precis den typ av motiv han hade jagat hela året: något alldagligt som kunde drivas till intensitet enbart genom färg.
Han sägs ha hållit den färdiga duken i särskilt hög aktning bland de bilder han gjorde den säsongen. Det märks i den omsorg som ägnats den: detta är inte en snabb studie utan en bild uppbyggd med verklig eftertanke, där hela ytan arbetats till samma nivå från stammen till den yttersta grenen.
Ett träd, hela duken
Kompositionen är nästan trotsigt enkel. Ett enda mullbärsträd fyller nästan hela duken på 65 gånger 54 centimeter, med stammen som reser sig något utanför mitten och kronan som breder ut sig från kant till kant, så att himlen bara återstår som ett band och några glipor som skymtas genom grenarna. Det finns ingen stig som leder blicken någon annanstans, ingen händelse som distraherar från själva trädet.
Vid basen ligger en blek sten mot stammen, och marken runt den är ett fält av kräm-, halm- och vita penseldrag snarare än öppen gräsmatta. Till vänster reser sig marken i en blekare, kritvit sluttning; till höger ger en låg mörkgrön buske och en mindre klunga orange-rött lövverk de enda andra färginslagen i målningens nedre halva, tillräckligt små för att uppfattas som accenter snarare än konkurrens.
Själva stammen är arbetad lika omsorgsfullt som kronan. Den vrider sig när den reser sig, uppbyggd av överlappande band av brun, grå och vit färg som nästan läses som ådringen i verklig bark, och den delar sig lågt ner i det trassel av grenar som bär löven.
Guld mot en violett himmel
Färgen gör arbetet här mer än teckningen. Löverket är en koncentrerad massa av gult, ockra och bärnsten, några löv nästan orange, andra skuggande mot en mattare oliv där färgen är tunnare, och detta guld ställs direkt mot en himmel av djupt blått och violett som mörknar mot dukens övre hörn.
Den parningen, varmt guld mot svalt violett, är hela bildens motor. Van Gogh hade använt komplementära kontraster tidigare, men här är proportionerna extrema: trädet upptar så mycket av ramen att himlen läses som bakgrundstryck snarare än öppet rum, och blicken möter kronan först, dess hetta och täthet, innan den någonsin når stammen eller marken.
Paletten förblir disciplinerad trots intensiteten. Bortom guldet och violett finns lite annat: det bleka fältet, de två små fläckarna av grönt och rödorange lågt till höger, och inslag av grått i stammen och stenen. Inget läggs till bara för att fylla utrymme.
Hur färgen sitter på duken
Penselföringen är där trädet blir väder snarare än botanik. Varje lövklunga är uppbyggd av korta, slingrande drag, öglor och kommatecken av tjock färg lagda mot varandra, så att kronan tycks vrida sig och lyfta fastän inget i scenen faktiskt rör sig.
Van Gogh varierar handlaget efter område snarare än att hålla en teknik genomgående. Löverket är allt krumbukt och spiral; himlen är lagd i längre, rakare diagonala drag som ger den en räfflad, vinddriven textur; marken är åter lösare, strimmad snarare än slingrad. Stammen sitter mellan de två, dess drag vridna men kontrollerade, och håller bilden samman i mitten.
Färgen är på sina ställen lagd så tjockt att enskilda penseldrag fortfarande står upp ur ytan och fångar verkligt ljus ojämnt över duken. Den fysiska texturen är en del av vad bilden är; det är inte en slät illusion av ett träd utan ett uppbyggt sådant, sammansatt penseldrag för penseldrag och lämnat synligt så.
Att leva med trädet
Upphängt i ett rum är detta inte en tyst bild. Koncentrationen av guld drar blicken från andra sidan ett rum, och eftersom trädet fyller så mycket av sin egen duk behåller det sin skala även på avstånd och läses som en enda tät form innan någon detalj framträder.
Ljuset förändrar det genom dagen på ett sätt som passar en levd i rum snarare än en gallerivägg. Dagsljus skärper kontrasten mellan den gyllene kronan och den violetta himlen; varmare kvällsljus lockar fram ockran och bärnstenen i löven och låter de mörkare blå tonerna dra sig tillbaka, så att samma duk känns annorlunda vid frukosten och efter mörkrets inbrott.
Mullbärsträdet som föranledde den står inte längre kvar, så vitt uppteckningar visar, men själva målningen, som nu finns på Norton Simon Museum, är fortfarande den enda plats där just den där oktobereftermiddagen 1889 ännu existerar.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Norton Simon Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.