Nattkaféet: Historia, betydelse & penseldrag
Ett kafé på Place Lamartine, målat genom natten
I september 1888 hade Van Gogh varit i Arles i sju månader och jagade det klara sydliga ljuset som han trodde skulle skärpa hans färg och hans mod. Han bodde i ett hyrt rum ovanför Café de la Gare på Place Lamartine och väntade på att Det gula huset i närheten skulle möbleras, och väntade också på att Paul Gauguin skulle infria sitt löfte att komma söderut och dela det med honom.
Kaféets ägare, Joseph Ginoux, höll stället öppet hela natten för stadens nattarbetare, droskkuskar och drickare med ingen bättre plats att vara på. Van Gogh kände det inifrån, som inneboende lika mycket som kund, och han satte sig för att måla det inte som en pittoresk interiör utan som ett dokument över en särskild sorts utmattning.
Han arbetade genom tre på varandra följande nätter för att färdigställa duken, sov på dagen och målade i gasljus, ett sätt att arbeta som enligt hans egen utsago lämnade honom fullständigt utmattad. Bilden som blev resultatet, The Night Café, är daterad till 1888 och mäter 92,1 gånger 72,4 centimeter.
Inne i rummet: ett biljardbord, gaslampor och en handfull gäster
Blicken landar först på biljardbordet, dess mörkgröna filt nästan exakt i mitten, och kastar en lång skugga över golvbräder som tycks tippa upp mot betraktaren i stället för att avlägsna sig. Ingen match pågår. Bordet står overksamt under lamporna, en märklig stilla punkt i ett rum som annars känns ostadigt.
Runt kanterna är kaféets nattliga publik gles och hopsjunken. Några gäster sitter ensamma eller två och två vid små bord, med huvudena nedåt, halvsovande över sina glas. Nära baren står en ensam figur i vitt, förmodligen Ginoux själv, och vakar över det tomma rummet, den enda upprätta gestalten bland en spridning av böjda.
Bakom honom står flaskor på rad längs ovansidan av en byrå bredvid en blek bukett, och en klocka på bakväggen visar en mycket sen timme. Tre lampor, upphängda i taket på järnkonsoler, flammar med en gula så intensiv att var och en är insvept i sin egen grönaktiga gloria, den enda verkliga ljuskällan i ett i övrigt fönsterlöst rum.
Rött mot grönt: färg använd som ett sinnestillstånd
Van Gogh byggde rummet nästan helt och hållet av en enda krock. Väggarna går i en djup, torkad blodröd ton, mött i taket av en platt yta av syrgrönt, och de två uppgår aldrig i harmoni. Han ville att de inte skulle göra det.
Han beskrev syftet direkt för sin bror Theo: att uttrycka mänsklighetens fruktansvärda lidelser genom rött och grönt, och att måla ett kafé som en plats där en människa kunde fördärva sig, bli galen eller begå ett brott. Det är en ovanligt rak avsiktsförklaring för en interiör från 1800-talet, och den syns i varje val på duken.
Biljardbordets gröna återkommer i lampornas glorior och i taket, så blicken återvänder gång på gång till samma sura ton var den än ser. Ingenting i rummet tillåts kyla ner det röda. Det är färg som används för att göra betraktaren illa till mods snarare än för att beskriva.
Själva färgen: ett lutande golv och ljus med glorior
Penselföringen är bred och snabb, nedlagd i synliga drag som följer golvbrädernas riktning, bordsdukarnas veck, varje lampas kurva. Det finns mycket lite blandning. Van Gogh låter ett fyllt penseldrag ligga intill ett annat och låter ögat göra blandningen.
Perspektivet är brant och avsiktligt en aning fel, golvet stiger för snabbt mot bildplanet, biljardbordets ben spretar i en vinkel som inte riktigt skulle hålla uppe ett verkligt bord. Den förvrängningen är det som ger rummet dess tryckande, syrefattiga känsla mer än något enskilt föremål i det gör.
Runt varje gaslampa står tjocka ringar av grönt och gult pigment för bländningen och rökhöljet från en verklig nattbar, målade nästan som en gloria runt en låg sol snarare än en elektrisk armatur. Det är en kortform för ljus som saknar egentlig förebild i måleriet fram till dess, och det är en av sakerna som gör duken så omedelbart igenkännlig.
På en vägg, efter mörkrets inbrott
Originalet hänger idag på Yale University Art Gallery, där det förblir en av de mest ingående studerade målningarna från Van Goghs Arles-period. Sett på avstånd framträder rött och grönt först som ren hetta och kyla ställda mot varandra innan något föremål i rummet framträder.
En reproduktion i denna skala behåller samma spänning i ett rum av sitt eget. I dagsljus sitter de röda tonerna hårt och matt; när lamporna tänds på kvällen svarar de målade gasljusen mot de verkliga, och de grönaktiga gloriorna tycks pulsera en aning mer än de gör på dagen.
Den belönar en plats där någon kommer att stå nära nog för att följa penseln, snarare än att kasta en blick på den i förbigående, eftersom så mycket av vad bilden gör beror på det branta golvet och de obearbetade färgerna som verkar på ögat på nära håll.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Yale University Art Gallery samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.