Olivlund med plockande gestalter: historia
I sommaren 1889 hade Vincent van Gogh låtit sig skrivas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole, vid kanten av Saint-Rémy-de-Provence. Han fick tillstånd att måla under övervakning, och när han väl tilläts röra sig utanför murarna vände han sig om och om igen till de olivlundar som täckte de omgivande kullarna. Där Arles hade gett honom solrosor och vetefält inramade av cypresser, gav Saint-Rémy honom dessa låga, vridna träd, och han målade mer än ett dussin dukar av dem inom ett år.
Olivlund med plockande figurer, färdigställd 1889, tillhör den sviten. Det är inte en studie av enbart träden utan en brukad fruktträdgård, med plockare böjda mot grenarna, och den bär den särskilda laddning som ett motiv van Gogh återvände till därför att han inte riktigt kunde avsluta det han ville säga om det.
En skörd fångad i rörelse
Tre figurer rör sig genom lunden. En kvinna i förgrunden, klädd i violettbrunt, sträcker sig upp mot en gren med båda armarna lyfta, hennes tyngd framåtlutad i arbetet. Bakom henne böjer sig en andra figur i blek hätta och rosa bland stammarna, och längre bort står en man i blågrått med ena armen lyft, fångad mitt i en gest snarare än poserad.
Ingen av de tre vänder sig direkt mot betraktaren. Van Gogh ger dem genom hållning och färg snarare än genom ansiktsdrag, vilket håller blicken i rörelse från figur till figur och sedan ut i träden själva, så att människorna läses som en del av lundens rörelse snarare än som dess motiv.
Marken under dem är uppbyggd av korta, korsande penseldrag i blått, ockra och grönt, lagda som om jorden själv fångade något av samma vind som rör grenarna. Det finns ingen stilla fläck på duken någonstans i bildens nedre halva.
En himmel som överröstar träden
Det som först slår en betraktare är inte lunden utan himlen ovanför den, ett brett band av gult strimmigt av orange och berört av violetta moln, som fyller nästan halva duken. Den har tonhöjden av sen eftermiddag på väg mot storm eller skymning, även om van Gogh lämnar den exakta timmen oavgjord.
Mot den hettan läses träden som svala och mörka, deras stammar svartgröna och knotiga, deras kronor ett silveraktigt, blåtonat grönt uppbyggt av korta diagonala streck. Kontrasten mellan den brinnande himlen och den skuggade lunden gör det mesta av bildens känslomässiga arbete.
Färgen här beskriver inte dagsljuset så mycket som en stämning lagd över det. Van Gogh hade skrivit till sin bror om att han ville att olivträden skulle bära känsla på samma sätt som solrosorna och cypresserna hade gjort, och himlen i denna duk är där den ambitionen är mest synlig.
Behandlingen av färgen
Varje yta i bilden, himmel, lövverk, jord och figurer likaså, är uppbyggd av samma korta, riktade penseldrag, pålagda tillräckligt tjockt för att färgen själv ska ha en upphöjd, fårad struktur. Van Gogh varierade bara dragets riktning och färg, inte dess karaktär, så stam, moln och axel är alla gjorda av samma rastlösa material.
Stammarna är tecknade med en mörkare, mer sammanhängande linje som vrider sig och knyter sig mot de livligare penseldragen omkring dem, vilket ger träden en knotig, nästan djurisk närvaro. Det är denna linje, mer än figurerna, som bär känslan av ålder och arbete som lunden är menad att rymma.
Ingenting på duken är sammanblandat eller uppmjukat. Färgen sitter på ytan i synliga åsar, och från ett normalt betraktningsavstånd löses penseldragen upp i löv, moln och skugga bara därför att ögat gör den sammanfogning som penseln vägrade göra.
I ett rum, genom dagen
Upphängd där dagsljuset når den direkt förändras den gula himlen i denna komposition till sin karaktär under dagen, skarpare och mer syrlig i starkt morgonljus, varmare och närmare guld när ljuset mjuknar mot kvällen. Under en lampa på natten träder lundens gröna fram och himlen faller till ro i något tystare.
Det är en bild som belönar att betraktas från andra sidan rummet likaväl som på nära håll. På avstånd läses scenen tydligt, tre figurer i arbete bland försilvrade träd under en brinnande himmel. På nära håll bryts samma duk upp i åsar och strimmor av färg som inte visar något annat än penselns rörelse.
Originalet, 92 gånger 73 centimeter, finns på Kröller-Müller Museum, en av de största innehavarna av van Goghs verk någonstans. En reproduktion i samma skala bär samma tyngd i ett rum, samma krav på att en brukad lund och en orolig himmel kan uppta samma kvadrat av duk utan att lösas upp i lugn.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kröller-Müller Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.