Olivlund: Berättelse, betydelse & penselföring
Våren 1889 hade Vincent van Gogh förbundit sig till asylen Saint-Paul-de-Mausole, strax utanför Saint-Rémy-de-Provence. Han fick måla under övervakning, och när de värsta attackerna hade lagt sig fick han göra korta utflykter utanför murarna, ut i fälten och lundarna som omgav det gamla klostret. Bland cypresser och vete var det olivträden som höll honom kvar längst.
Han hade skrivit till sin bror Theo att olivträdet betydde lika mycket för honom som cypressen, ett träd som han kände att ingen före honom hade målat så som det förtjänade. Under de följande månaderna återvände han till lundarna om och om igen, vid olika timmar och i olika väder, för att försöka fånga något i det silvergröna bladverket som hela tiden gled undan från honom. Olive Grove, målad 1889, tillhör den uthålliga ansträngningen.
En lund utan horisont att spara
Duken, 92 gånger 73 centimeter, ger nästan hela sin höjd åt träd och jord. Det finns ingen avlägsen utsikt, ingen bytaklinje som bryter mellangrunden, inget som mjukar upp känslan av att befinna sig inuti lunden snarare än att betrakta den från ett bekvämt avstånd.
Åtta eller nio stammar reser sig och korsar varandra genom bildens nedre halva, deras bark återgiven i rep av ockra, grått och matt violett. Van Gogh har låtit dem böja och vrida sig mot varandra, några lutar åt vänster, några åt höger, så att lunden läses mindre som en planterad fruktträdgård och mer som en samling individuella, nästan levande gestalter.
Ovanför stammarna sluter kronorna sig samman till ett enda tätt band av grönt, brutet endast av smala springor av himmel. Bladverket är byggt av korta, slingrande penseldrag snarare än tydliga löv, så att träden från ett normalt betraktningsavstånd tycks vara i rörelse, fångade mitt i en darrning.
Var ljuset faktiskt faller
Det finns ingen sol i den här målningen, ingen kastad skugga som pekar mot en tid på dagen. I stället är ljuset diffust jämnt fördelat över hela ytan, kommande från en blek, hög himmel snarare än från någon enskild riktning.
Den himlen upptar ungefär den övre tredjedelen av duken och är arbetad i korta diagonala penseldrag av blått, vitt och en svag svavelliknande gul, lagda tätt intill varandra som regn sett från sidan. Den har sin egen tyngd och rörelse, närmare en luftström än tom rymd ovanför träden.
Marken svarar den i samma stil. Jorden är en varm ockra och ljusbrun, repad med samma korta, riktade penseldrag som används i himlen, och genomdragen av fläckar av blått och lite rött som hindrar den från att någonsin stelna till platt brunt.
Mellan dessa två aktiva zoner sitter grönskan i olivbladen som bildens stilla centrum, fastän även den grönskan ständigt skiftar, från nästan grå i skuggan till en ljusare, nästan syrlig ton där ljuset fångar de övre bladen.
Vanan hos en målare som inte kunde sluta titta
Van Gogh målade olivlundar besatt under sin tid i Saint-Rémy, och återvände till samma trädbestånd under sol, vind och månsken som om en version aldrig kunde räcka. Han beskrev lunden för Theo som ett motiv som helt ändrade karaktär från timme till timme, och hans brev gör klart att han såg serien som en enda uthållig studie snarare än en uppsättning separata bilder.
Det som skiljer den här duken ut inom den serien är dess täthet. I stället för att isolera ett eller två träd mot öppen mark, som han gjorde på andra håll, har han packat den här lunden kant till kant, så att ögat nästan inte har någonstans att vila som inte är träd, stam eller vänd jord.
De knotiga, knutna stammarna var i sig en del av attraktionen. Olivträd av verklig ålder vrider och klyvs när de växer, och Van Gogh överdrev den vridningen ytterligare, gav varje stam en distinkt silhuett så att inte ens i en trång lund två träd upprepas.
Hur färgen själv lades på
Varje del av duken, himmel, bladverk och jord likaså, är byggd av samma korta, upprepade penseldrag, applicerade i en något annorlunda riktning och färg i varje zon. Det är denna konsekvens i beröringen, mer än något enskilt motiv, som förenar bilden och ger den dess rastlösa ytstruktur.
Färgen sitter tjockt på sina ställen, särskilt längs stammarna, där åsar av pigment fångar verkligt ljus och lägger till en fysisk dimension till barken som ingen platt reproduktion helt kan platta ut. På nära håll upplöses bilden i ren gest; först ett steg eller två tillbaka löser den upp sig till träd igen.
Det här är en bild som belönar båda avstånden. Stående nära ser betraktaren Van Goghs hands arbete, penseldrag för penseldrag. När man kliver tillbaka låser sig dessa penseldrag till en lund som känns, trots sin uppenbara oro, helt i vila i sig själv.
På en vägg, genom dagen
Upphängd i ett rum som får verkligt dagsljus fortsätter Olive Grove att förändras. Morgonljus tenderar att dra fram det blå ur skuggorna och marken; mot kvällen, under lampljus, kommer ockrarna och de varma gröna fram och bilden läses märkbart mjukare.
Den passar ett rum där grönt redan gör en del av arbetet, ett sovrum eller en tyst läshörna snarare än en korridor man passerar snabbt, eftersom dess detaljer kräver några minuters obesvärat tittande snarare än en blick. Kompositionens täthet gör att den håller uppmärksamheten både på nära håll och från andra sidan rummet, vilket är ovanligt för ett landskap av den här storleken.
Originalet innehas av Van Gogh-museet, där det katalogiseras tillsammans med konstnärens övriga verk från Saint-Rémy-perioden. Sett där eller i reproduktion förblir det en av de tydligaste dokumentationerna av hur envist Van Gogh arbetade ett enda motiv tills färgen själv tycktes röra sig.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.