Olivplockning: berättelse, betydelse & penselföring
Våren 1889 lät Vincent van Gogh sig läggas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole, strax utanför Saint-Rémy-de-Provence. Han hade ett rum och så småningom tillstånd att arbeta i ett andra rum som ställts i ordning som ateljé, och på lugnare dagar gick en skötare med honom ut i landskapet bortom asylens murar. Det var där, bland de olivlundar som täckte de omgivande kullarna, som han fann ett av de motiv som skulle uppta honom mest ihärdigt under det året.
Olive Picking, målad 1889 och 92 gånger 73 centimeter stor, tillhör en grupp dukar han gjorde av dessa odlingar under flera månader. Han återvände till samma rader av träd gång på gång, i olika ljus och olika väder, som om ingen enskild bild kunde rymma vad han såg i dem.
En sluttning bearbetad i höst
Bilden visar en lund på stigande mark, olivträden utsatta i lösa, oregelbundna rader som klättrar mot den bleka horisonten. Två figurer arbetar bland dem: en står på en stege som lutas mot grenarna och sträcker sig upp i lövverket, medan en andra figur i blek klädsel väntar i närheten, kanske med en korg eller en duk utbredd för att fånga den fallna frukten.
Träden dominerar scenen långt mer än människorna gör. Deras stammar är mörka, låga och starkt vridna, tjocknar vid basen till knutar och vårtor innan de delar sig i grenar som kröker sig tillbaka in i sig själva. Van Gogh ger den närmaste stammen, till höger på duken, ett helt ordförråd av öglor och krokar, så att den nästan läses som en figur i egen rätt, böjd och gestikulerande.
Ovanför stammarna öppnar kronorna sig i mjuka, rundade massor av löv, målade i korta, täta penseldrag som aldrig riktigt upplöses i enskilda blad. Lövverket bär den grågröna färg som är särskilt för olivträd, svalare och blekare än vanligt sommargrönt, och det fångar tillräckligt med ljus för att tyckas skimra snarare än stå stilla.
Mark, himmel och dragningen mellan dem
Jorden under träden upptar den nedre halvan av duken och är bearbetad i tät, riktad skraffering, ockra och askbrunt brutet av streck av gult och inslag av rödbrunt. Den har textur av plöjd eller krattad jord, räfflad av penselns rytm snarare än av någon tecknad fåra.
Mot den varma, livliga marken är himlen nästan överraskande i sin enkelhet. Den är målad blek, en disig off-white som lutar mot gulgrönt, lagd i samma korta parallella penseldrag som jorden men utan något av dess färgspel. Det finns inget blått i den, och ingen molnform; den läses som hetta och bländning snarare än som väder.
Det paret, en levande mark och en tömd himmel, drar blicken ned i själva lunden snarare än ut mot något avstånd. Träden står mellan de två zonerna, mörka nog att hålla kompositionen samman, och det är längs deras vridna stammar som blicken till slut kommer till vila.
Varför olivträden höll honom kvar
Van Gogh hade kommit till Provence med förväntningar på cypresser och vete, och fann olivträdet väntande vid sidan av dem, en art han knappt hade målat tidigare. Han skrev till sin bror Theo om svårigheten att få det rätt, om hur trädet bytte karaktär med varje timme och varje årstid, silvrigt vid middagstid, nästan violett mot kvällen.
Olivlundsmålningarna från Saint-Rémy står vid sidan av hans vetefältsdukar från samma år och samma landsträcka, två skördar iakttagna inom synhåll från varandra. Där vetefälten gav honom horisontella svep av guld, gav olivlundarna honom något mer sammanknutet och inneslutet, ett motiv han måste arbeta sig in i träd för träd.
Närvaron av plockare på denna duk, snarare än tomma träd, knyter den till den skörden mer direkt än många av de andra olivbilderna i serien. Den skildrar arbete lika mycket som landskap, det säsongsarbete som förde ut människor bland träden precis när han var där för att se det.
Behandling och märke
Varje del av duken är uppbyggd av samma familj av korta, krökta, upprepade penseldrag, vare sig Van Gogh beskrev bark, löv, jord eller himmel. Konsekvensen i den beröringen är det som förenar en bild med så mycket händelse i sig, så att lund, mark och luft känns som variationer över en rörelse snarare än separata partier fogade samman.
Färgen är inte lagd platt. Åsar av pigment fångar verkligt ljus över stammarna och den brukade jorden, vilket ger ytan en textur som skiftar när en betraktare rör sig förbi den, en effekt inget fotografi fullt ut återger.
Originalet av Olive Picking finns idag hos Basil and Elise Goulandris Foundation, en del av en samling verk från Van Goghs år i Saint-Rémy som fortsätter att studeras och visas som en grupp.
På en vägg
Upphängd i ett rum med skiftande dagsljus beter sig en bild uppbyggd så tätt av riktade penseldrag annorlunda under dagen. Morgonljus längs duken fångar åsarna av färg över trädstammarna och den brukade jorden och kastar små skuggor som mjukas upp igen mot kvällen.
Dess palett, olivkronans grågröna mot varm ockrajord, sitter bekvämt med de dämpade gröna nyanser som ofta väljs för ett sovrum eller ett vardagsrum, utan att vara beroende av någon särskild väggfärg för att fungera. Den belönar att betraktas på nära håll, för penselföringen, och från andra sidan rummet, för dragningen i de mörka träden mot den bara, bleka himlen.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Basil and Elise Goulandris Foundation samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.