Olivträd med Alpilles: historia & betydelse
En asylträdgård och en besatthet av olivträd
I maj 1889 lät Vincent van Gogh skriva in sig på asylen Saint-Paul-de-Mausole i Saint-Rémy-de-Provence, i jakt på en slags tillflykt efter den kris som hade avslutat hans tid i Arles. Området var omgärdat av murar, men han fick ett ateljérum och, inte långt därefter, övervakade promenader ut i landskapet bortom dem.
Det han fann där var ett landskap av vete, cypress och oliv, inringat på alla sidor av Alpilles trasiga kalkstensrygg. Han återvände till olivlundarna gång på gång under det året och berättade för sin bror Theo att han ville göra för olivträdet vad han redan hade gjort för solrosen: att låta ett vanligt träd från södern bära lika mycket känsla som ett ansikte.
Den här duken tillhör den sviten. Den registrerades under originaltiteln Landskap med olivträd och berg i bakgrunden, målad 1889 i formatet 55 gånger 45 centimeter, tillräckligt liten för att ha burits med på en av de promenaderna eller arbetats fram strax efter i ateljén.
Ett enda träd som reser sig över fältet
Ett olivträd håller mitten av kompositionen, dess stam vrider sig upp ur gräset i en mörk, aubergine-röd ton som inte har något med en riktig olivs gråa bark att göra. Kala, späda grenar grenar ut sig i öglor och krokar, mer som något tecknat ur en nerv eller en vinranka än ur trä.
Två mindre träd står en bit till vänster, deras lövverk reducerat till några få drag av ockra och guld, som om de fångats vid en annan timme än trädet bredvid dem. Runt basen av den centrala stammen har gräset lämnats grovt, tuvat i små stående klumpar som fångar ljuset annorlunda än det slätare fältet runt omkring dem.
Bortom denna förgrund sjunker marken ner i ett mellandjup av smala gula träd, en låg mur och det bleka taket på en enda bondgårdsbyggnad, målad med precis tillräckligt mycket detalj för att placera den och inte mer. Bakom allt detta reser sig Alpilles i rundade, blåvioletta massor, deras kontur lika rastlös som allt nedanför.
Grönt mot violett, värme mot kyla
Dukens nedre två tredjedelar är nästan helt gröna: korta, hackiga streck av oliv, lime och salvia lagda sida vid sida snarare än sammanblandade, så att fältet läses som en massa av enskilda märken snarare än en platt färg. Mörkare vinröda drag är inflätade i gräset vid trädets bas, ett eko av stammen ovanför och sammanhållande för hela förgrunden.
Den stammen är bildens tätaste parti av färg, uppbyggd i tjocka, nästan skulpterade åsar av rödbrunt med konturer i nästan svart. Ställd mot det omgivande gröna befinner den sig i den motsatta änden av färgcirkeln från sitt fält, vilket till stor del är varför den håller blicken före allt annat.
Himlen bryter helt med konventionen: i stället för blå gav Van Gogh den samma varma gulgröna familj som gräset, lagd i långa, slingrande band som upprepar rytmen i bergen nedanför. Endast Alpilles själva är ordentligt svala, en blek, kritig blåviolett, och det är den enda förskjutningen i temperatur som låter dem läsas som avstånd trots en himmel som, med rätta, borde sitta framför dem.
Inget här har blandats för att matcha vad en kamera skulle ha registrerat den dagen. Färgen är stämd, genomgående, efter hur scenen kändes snarare än hur den mätte, vilket till stor del är varför bilden fortfarande läses som angelägen mer än ett sekel senare.
En triangel av bar duk
Titta till det nedre högra hörnet och färgen tar helt enkelt slut. En kil av rå, grundad duk har lämnats orörd, med bara en svag blyertslinje som markerar var en sten eller ett veck i marken var tänkt att sitta.
Det är en liten sak, lätt att missa vid en hastig blick, men den är värd att stanna upp vid. Den visar bilden som ett föremål gjort inom en begränsad tidsrymd, arbetad från mitten och utåt och lämnad vid kanterna när stammen, fältet och bergen hade satts till hans belåtenhet.
Snarare än att läsas som ofullbordad fungerar det hörnet nästan som en anteckning om metod: bevis på att detta byggdes snabbt, trädet först, himmel och stenar efter, och stoppades i samma stund det sade vad det behövde säga.
Hur den sitter i ett rum genom dagen
Upphängd där morgonljuset når den lutar bilden åt det svala: Alpilles blå gör sig gällande och den gulgröna himlen läses nästan som dis. Framåt kvällen, under varmare artificiellt ljus, fördjupas det gröna i förgrunden och den vinröda stammen kommer fram, så att samma duk kan kännas som två olika timmar av samma fält.
Eftersom så mycket av ytan ägnas åt grönt, arbetat i så många separata nyanser snarare än en enda platt ton, belönar den att betraktas på nära håll lika mycket som från andra sidan rummet. Ta ett steg tillbaka och fältet lägger sig i en enda rastlös massa; ta ett steg in och det splittras i hundratals enskilda, medvetna drag.
Den dubbla läsningen, lugn på avstånd och upprörd på nära håll, är vad som hindrar just denna olivlund från att någonsin riktigt komma till ro på väggen.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.