Olivträd på en sluttning: Historia, betydelse & penselföring
I maj 1889 lät Vincent van Gogh skriva in sig på asylen Saint-Paul-de-Mausole i utkanten av Saint-Rémy-de-Provence, i hopp om att en period av lugn och övervakning skulle ge honom stadga efter krisen i Arles. Under de första veckorna fick han bara tillträde till den muromgärdade trädgården och fälten närmast byggnaden, och det var där, bland de terrasserade olivlundarna som klättrar uppför sluttningarna bakom asylen, som han fann motivet som skulle uppta honom resten av det året.
Olivträd fanns överallt i det landskapet, och van Gogh återvände till dem om och om igen under sommaren och hösten 1889. Han målade dem vid olika tider på dygnet och i olika väderlek tills lunden nästan blev ett privat motiv för honom, på samma sätt som cypressen redan hade blivit det. Olivträd på en sluttning, målad samma år, är en duk från detta ihärdiga arbete – en liten oljemålning på 40 gånger 33,5 centimeter som koncentrerar hela motivet i en enda brant, nära vy.
En sluttning utan himmel
Det finns ingen horisont i den här bilden och ingen himmel. Van Gogh har tippat hela scenen uppåt och inåt, så att betraktaren ser ner över och tvärs över en sluttning av terrasser snarare än ut mot ett avlägset landskap. Effekten ligger närmare en vägg av randig jord än en konventionell utsikt, där terrasserna staplas i band av rostbrunt, ockra och grönt från nederkanten till toppen.
En stig i blekgrönt och ockra skär diagonalt över dukens nedre halva och kröker bort mot höger som om marken själv vek sig. I nedre högra hörnet förankrar en grupp höga, spetsiga gröna blad kompositionen och ger en känsla av skala mot de mindre olivträden som är utspridda över sluttningen ovanför.
Två buskar bryter helt mot mönstret, med lövverk i klar gult istället för olivträdens blågröna toner – en nära övre vänstra hörnet och en lågt i förgrundens mitt. Vare sig det är ginst, harris eller en annan blommande växt läses de som avsiktliga punkter av värme mot en sluttning som annars är uppbyggd av svalare gröna och röda toner.
Där blicken landar först
Eftersom nästan allt annat i bilden ligger inom ett snävt spektrum av grönt, blågrönt och tegelrött, är det dessa två gula buskar blicken möter först. De drar uppmärksamheten ner genom kompositionen, från hörnet uppe till vänster till den nedre förgrunden, innan resten av lunden gör sig gällande.
När blicken passerat det gula landar den på själva olivträden, målade inte som enskilda exemplar med stammar och grenar utmejslade, utan som kompakta kluster av slingrande penseldrag – mörkgröna och gråblå kommatecken av färg samlade till rundade kronor. De är löst utplacerade längs varje terrass, mer rytm än registrering, och upprepas i något olika storlekar allt eftersom sluttningen avlägsnar sig.
Jorden mellan träden bär lika mycket händelse som lövverket. Van Gogh bearbetade den i korta, riktade drag av vinrött, rost och ockra som följer varje terrass lutning, så att marken själv tycks plöjd av penseln snarare än bara ifylld med färg.
Färg lagd som väder
Handlaget är genomgående snabbt och fysiskt. Pigmentdrag ligger tätt intill varandra, ibland överlappande vått i vått, och mörka konturlinjer i blåsvart markerar kanten på en trädkrona eller en stigs sväng utan att någonsin stelna till kontur för sin egen skull.
Färgen gör det arbete som modellering annars skulle ha gjort. De rostiga röda tonerna i den blottade jorden skjuter fram, lövverkets blågröna toner drar sig tillbaka, och ockrastigarna trär en ljusare ton mellan de två, vilket ger sluttningen en känsla av djup även utan en horisont att mäta den mot.
Ingenting i färgytan är slät. Åsar av tjock olja fångar ljuset olika beroende på var betraktaren står, så samma parti mark kan se torrt och sprucket ut från en vinkel och nästan smält från en annan.
Ett motiv han ständigt återvände till
Van Gogh såg olivlundarna som en motsvarighet till de cypresser han hade målat sedan han anlände till Provence – ännu en form som stod för känsla snarare än att bara beskriva en plats. I ett brev skrivet samma år beskrev han trädens ljud som något som stannade kvar hos honom: ‘prasslet i en olivlund’, skrev han, ‘har något mycket hemlighetsfullt i sig, och oändligt gammalt.’
Han drogs till oliven som motiv delvis på grund av dess långa förbindelse med regionens historia och med skrifterna, utan att någonsin måla den som illustration. Trädens knotiga, uråldriga karaktär, och sättet hela lundar av dem hade stått på dessa sluttningar i generationer, gav motivet en tyngd som ett enskilt träd inte kunde bära på egen hand.
Olivträd på en sluttning finns idag på Van Gogh-museet, tillsammans med andra målningar från samma ihärdiga arbetsperiod i Saint-Rémy – en samling bilder som tillsammans spårar hur olika han kunde måla samma sluttningar beroende på ljuset och hans eget sinnestillstånd den dagen.
På en vägg, genom dagen
Reproducerad i stor skala och hängd i ett rum beter sig målningen olika beroende på ljuset som faller över den. Morgonljuset lockar fram terrassernas rostiga röda toner och får jorden att verka nästan het mot det svalare lövverket. Senare på dagen, när ljuset plattas ut, träder istället olivträdskronornas blågröna toner fram och bilden landar i något tystare.
Den belönar att betraktas på nära håll lika mycket som tvärs över ett rum. På nära håll bryts ytan upp i de enskilda penseldrag som byggde träden och marken; på avstånd löses samma drag upp i en sluttning som tycks – precis som van Gogh avsåg – fortfarande röra sig.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.