Porträtt av Armand Roulin: Historia, betydelse & penselföring
I slutet av den fjärde veckan av en vistelse i Arles hade Vincent van Gogh i stort sett slutat anlita modeller. Professionella sitters kostade pengar han inte hade och poserade för stelt för vad han ville få ut av ett ansikte. I stället vände han sig till människorna omkring sig: posttjänstemannen som drack med honom, värdshusvärdens dotter och, samma år, en hel familj som råkade bo några hus bort från Gula huset.
Porträtt av människor han kände
Familjen tillhörde Joseph Roulin, en posttjänsteman i Arles som van Gogh hade blivit vän med inte långt efter att han anlänt till södern. Roulin satt för honom upprepade gånger under 1888, och med tiden gjorde även hans hustru och vart och ett av deras barn det.
Armand var äldst av Roulins barn, på gränsen till vuxenlivet och redan skild från sina yngre syskons vardagsrutiner i hemmet. Han var tillräckligt gammal för att målas mindre som ett barn och mer som en ung man som bestämde vem han skulle bli.
Van Gogh målade honom två gånger det året. Den här bilden, som visar Armand i en klargul kappa mot en enkel grön bakgrund, är en av de två, och den har en trygg, direkt kvalitet som antyder en sitter och en målare som redan kände varandra väl.
Gult mot ett fält av grönt
Kappan upptar större delen av duken. Den är en ommodulerad, nästan lackerad gul, bruten endast av en mörk knapp, en triangel av vit skjorta och en svart kravatt som knyts löst vid halsen.
Bakom honom är väggen grön, blekare och svalare nära huvudet, och djupnar något mot dukens kanter. Van Gogh hade använt exakt den här typen av parning tidigare, genom att sätta en varm färg mot dess motsats så att var och en driver den andra till full styrka.
Mellan de två fälten sitter Armands ansikte, målat i mjukare, varmare toner: rosa i kinderna och örsnibben, ockra och rosa över pannan och käken. Effekten är av ett huvud upplyst inifrån ett mycket starkare färgfält, snarare än upplyst av någon uppenbar dagsljuskälla.
En mörk, bredbrättad hatt sitter lågt över hans panna och kastar hans ögon i skugga. Under den är hans blick stadig och lite avvaktande, och möter betraktaren utan att riktigt avslöja något.
Handen som byggde färgen
Titta noga på hatten och penselarbetet ändrar karaktär helt från kappan under den. Korta diagonala drag av blågrönt och nästan svart bygger upp kullen och brättet, lagda mot varandra så att filten verkar ha en lugg och en egen tyngd.
Den gröna bakgrunden hanteras ännu lösare, i synliga svep som på sina ställen lämnar dukens väv synlig. Inget av det är utjämnat slätt; van Gogh arbetade snabbt, i tjock, våt färg, och lämnade spår av den hastigheten på ytan.
En mörk kontur, nästan som en tråd, löper runt kappans axlar och krage och håller den platta gula formen mot det gröna bakom den. Den typen av kontur, löst lånad från grafiken och cloisonné-måleriet han beundrade, ger hela figuren en något grafisk, affischliknande klarhet.
Ansiktet är det enda området som målats med mer omsorg och fler små justeringar, där penseln rör sig i kortare, mer beskrivande drag runt ögonen, näsan och mustaschen. Det är där van Gogh saktade ner, och det syns.
Två sittningar, en son
Att van Gogh återvände till Armand för ett andra porträtt säger något om hur han arbetade sig igenom Roulin-familjen det året. Han samlade inte bara likheter; han studerade samma människor upprepade gånger och justerade pose, kostym och färgschema varje gång.
1888 var ett intensivt arbetsår för honom, fyllt av självpåtagna projekt, och Roulins gav honom sitters som han inte behövde betala, övertala eller förklara sig för. Att måla Armand i hans egen kappa och hatt, snarare än i en kostym vald för bilden, höll porträttet knutet till en verklig person snarare än en typ.
Målningen är daterad till det året och mäter 54,1 gånger 65 centimeter, en skala nära naturlig storlek för ett huvud och axlar, tillräckligt nära för att sitterens blick når betraktaren med något som liknar dess ursprungliga intensitet.
I ett rum, genom växlande ljus
Museum Folkwang i Essen har målningen idag, där gult och grönt sitter under galleribelysning vald för att hålla båda färgerna ärliga. I ett hemrum beter sig samma duk olika under dagen, den gröna väggen bakom Armand skiftar från syrlig till en mattare oliv när ljuset faller, den gula kappan håller sin laddning längre än nästan allt annat i rummet.
Hängd i ögonhöjd fortsätter porträttet att göra det det byggdes för 1888: en ung man i hatt, fångad mellan färger som inte riktigt vill lugna sig omkring honom, som ser tillbaka på den som råkar titta på honom.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Museum Folkwang samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.