Porträtt av Augustine Roulin: Historia, betydelse & penselföring
Hösten 1888 hade Vincent van Gogh varit i Arles i större delen av ett år, på jakt efter det ljus han trodde att södern kunde ge honom, och funnit mest isolering i stället. Paul Gauguins ankomst i oktober förändrade den dagliga rytmen i Gula huset, men det var en äldre, tystare tillgivenhet som höll van Gogh målande under den perioden: familjen till Joseph Roulin, den lokala posttjänstemannen, som hade blivit något nära konstnärens enda stadiga sällskap i staden. Roulins hustru, Augustine, satt modell för honom mer än en gång det året, och detta porträtt, målat 1888 och med måtten 65 gånger 55 centimeter, är ett vittnesbörd om dessa sittningar.
Inget i bilden tyder på att den är en beställning. Augustine Roulin var inte någon mecenat och ingen avgift bytte händer; hon var en kvinna som van Gogh hade lärt känna genom hennes man, och som gick med på att sitta modell eftersom familjen i praktiken hade tagit honom under sina vingar. Den omständigheten formar bilden lika mycket som något formellt val gör.
Ett hushåll som blev ett motiv
Van Gogh hade få människor i Arles som han kunde kalla vänner. Brev och senare redogörelser är eniga om att familjen Roulin, alldaglig och oglamorös som den var, gav honom något som liknade en ersättningsfamilj vid en tidpunkt då han desperat behövde en.
Han målade hela hushållet upprepade gånger under 1888 och in i följande år: Joseph i sin postuniform, barnen, och Augustine själv vid mer än en sittning. Denna duk tillhör den serien, ett arbetsförhållande byggt på förtroende snarare än transaktion.
Den distinktionen har betydelse för hur modellen behandlas. Det finns ingen smicker i bilden, inget försök att mildra Augustine Roulin till en idealiserad typ. Hon är målad som någon han faktiskt kände, trött och stadig i lika mått.
Rummet bakom henne
Hon sitter lätt vriden åt ena sidan, händerna utom synhåll nedanför ramen, hennes olivgröna klänning knäppt högt upp till halsen. En mörk kam håller håret borta från ansiktet, och en liten mörk örhänge fångar det lilla separata ljus som finns.
Bakom henne är väggen platt, obruten gulorange, vilket ger bilden inget verkligt djup och inget fönster mot någon annanstans. Det är inte så mycket ett hemmainteriör som ett färgfält som råkar ha en kvinna sittande framför sig.
Uppe till vänster hänger en mindre tavla på samma vägg, med sin egen gröna ruta som visar grunda korgar med lök eller vitlöksklyftor och en slingrande, nästan landskapsliknande mark ovanför dem. Det är en bild inuti bilden, en andra färgpassage som gör ett helt annat arbete än porträttet den sitter bredvid.
Stolen hon sitter på är rödbrun, träet uppbyggt i korta skrafferade penseldrag som låter färgens kornighet stå för träets ådring. Hennes ansikte bär en svag ton av samma gula som fyller väggen, som om rummets färg har lagt sig på hennes hud snarare än bara omgett henne.
Färg som ersätter skugga
Det finns nästan ingen konventionell skuggning någonstans i detta porträtt. Van Gogh bygger form med färg mot färg, klänningens gröna och väggens gula gör det arbete som ljus och mörker skulle göra i ett mer traditionellt porträtt.
Konturlinjer, mörkgröna och nästan svarta, håller varje form samman: klänningens krage, käklinjen, stolsryggens kant. Inuti dessa konturer rör sig penseln i korta, riktade drag, aldrig utjämnade, så ytan behåller ett synligt spår av hur snabbt färgen lades på.
Hennes uttryck hålls mycket stilla mot all den aktiviteten omkring henne. Tunga ögonlock, en sluten mun, ett ansikte som läses som tålmodigt snarare än poserat, det är det lugna centrum som den omgivande färgen behöver för att uppfattas som lugn snarare än bara högljudd.
Från Arles till Winterthur, och upp på en vägg
Originalet Porträtt av Augustine Roulin finns nu i samlingen Museum Am Römerholz. Dess blygsamma format, 65 gånger 55 centimeter, är lätt att glömma när färgen gör sitt verk; detta är inte en stor duk, men den läses inte heller som en liten.
Upphängd i ett rum beter den sig mindre som en fast bild och mer som en värmekälla. Morgonljuset drar det gröna mot grått; en lampa på kvällen drar det gula framåt tills hela väggen bakom henne tycks pressa sig närmare.
Det som förblir konstant, oavsett timme, är ansiktet i centrum av det: obr hastat, lite slitet, helt specifikt för den kvinna som van Gogh faktiskt satt mittemot i Arles.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Museum collection Am Römerholz samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.