Porträtt av Eugène Boch (Poeten): historia
Sensommaren 1888 bodde Vincent van Gogh i Gula huset i Arles och försökte förvandla en hyrd uppsättning rum till en fungerande konstnärskoloni. Få målare nappade någonsin på inbjudan. Eugène Boch, en belgisk målare i trettioårsåldern som hade kommit söderut för att arbeta i närbelägna Fontvieille, var en av den lilla skara som gjorde det, och van Gogh bad att få måla honom innan han reste.
Boch arbetade i färg, inte i vers, men van Gogh såg hans långa ansikte och ljusa färgton och såg något närmare en poet än en yrkesbroder. Han gav den färdiga duken sitt eget smeknamn, ”Poeten”, och behandlade sittningen som en licens att hitta på snarare än att avbilda. Resultatet, målat i Arles 1888, är ett av de mer ovanliga porträtten från det året.
Ett ansikte byggt av skarpa kanter
Bochs huvud är lätt vinklat, hans blick förs bort åt sidan i stället för att möta betraktaren direkt. Pannan är hög och blek, hårfästet redan tillbakadraget, och van Gogh har låtit blekgult och vitt fångas längs hjässan där ljuset är starkast.
Runt ögonen och käken övergår huden i grönt och ockra, direkt inblandat i hudtonerna i stället för att hållas som skugga. Det ger ansiktet en lätt feberaktig ton, bärnstensfärgade ögon djupt placerade under mörka ögonbryn, en lång rak näsa, ett tunt rödguldsfärgat skägg tätt trimmat längs hakan.
Under kragen sitter en randig slips, blå och rostfärgad mot en stärkt vit skjorta, ett av de få partier som målats med någon återhållsamhet. Allt ovanför den, särskilt huden, är uppbyggt av små färgjusteringar snarare än linjer.
En natthimmel utan riktiga stjärnor i
Van Gogh satte det huvudet mot en grund av nästan ren mörkblå, utförd i långa diagonala penseldrag som på avstånd läses som själva vädret som rör sig bakom den sittande. Utspridda över den finns små fläckar av vitt och blekt guld, inte tecknade som igenkännbara stjärnbilder utan placerade tillräckligt löst för att antyda dem.
Han skrev till sin bror Theo vid den här tiden om att vilja måla en drömmandes porträtt mot ”den rikaste, mest intensiva blå” han kunde hitta, så att ett ljust huvud skulle sitta där ”som en stjärna i djupet av en azurblå himmel”. Den här duken är den idén utförd i färg snarare än i beskrivning.
I det övre vänstra hörnet avbryter en enda blek blomma fältet av blått, liten och något malplacerad, mer ett privat märke än en botanisk detalj. Den är lätt att missa och, när man väl lagt märke till den, svår att sluta leta efter.
Tyget målat som väder
Bochs rock är en tung senapsgul färg, pålagd i breda, synbart riktade penseldrag som kröker sig runt axeln och faller i rakare linjer nedför bröstet. Van Gogh har inte försökt dölja penselarbetet här som han gjorde, till viss del, i ansiktet.
Färgen sitter tjock, åsad, nästan vävd, i uppenbar kontrast till den tunnare, mer bearbetade ytan av huden ovanför kragen. Mellan rockens grova guld och huvudets mjukare modellering dras ögat uppåt, tillbaka till ansiktet, varje gång det vandrar.
Den kontrasten mellan uppbyggt tyg och nära hanterat kött är en av de saker som hindrar denna lilla duk, bara 45 gånger 60 centimeter, från att läsas som en konventionell avbildning. Den beter sig mer som en idé utarbetad på nära håll än som en redogörelse för en eftermiddags sittning.
Att leva med den, genom dagen
Upphängd i ett rum som får något dagsljus alls beter sig den blå grunden olika från timme till timme. Morgonljuset plattar ut den mot svart; framåt sena eftermiddagen, med solen lägre och varmare, kan samma parti lyfta mot en äkta midnattsblå, och de utspridda fläckarna börjar åter läsas som något närmare stjärnor.
Under lampljus på kvällen tar rocken över, den där senapsgula färgen värms ytterligare och drar hela bilden mot guld. Ansiktet, fångat mellan de två färgfälten, skiftar med dem i stället för att förbli fast, vilket är en rättvis beskrivning av hur van Gogh tycks ha velat att ett porträtt skulle fungera.
Originalet hänger på Musée d’Orsay i Paris, en duk bland många från en kort, intensivt produktiv period av van Goghs tid i söder. Liten som den är bär den mer av hans ambition för porträttkonsten, önskan att måla inte en avbildning utan ett sinnestillstånd, än dess storlek antyder.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Musée d'Orsay samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.