Porträtt av Joseph Roulin: Historia, betydelse & penselföring
Tidigt 1889 levde Vincent van Gogh genom den svåraste perioden av sin tid i Arles. Han hade tillbringat årsskiftet in och ut på stadens sjukhus, och ateljén i Gula huset stod till stor del tom på det sällskap han hade hoppats fylla den med. Joseph Roulins hushåll förblev en av de få stadiga närvarona som återstod för honom.
Ett hushåll som höll honom stadig
Roulin arbetade som högre posttjänsteman vid järnvägsstationen i Arles, en stor, tvärsäker, varmhjärtad man snarare än brevbärare, och hans tunga kroppsbyggnad och kluvna skägg hade redan gjort honom till en av Van Goghs favoritmodeller under föregående vinter. Van Gogh målade honom, hans hustru Augustine och deras tre barn om och om igen, och återvände till Roulins ansikte oftare än till nästan någon annan han mötte i södern.
Denna målning är daterad 1889, målad under samma period då Roulin själv redan hade lämnat Arles för en ny tjänst längre fram längs linjen. Van Gogh arbetade fram den ur minnet och ur de studier han redan hade gjort av sin vän, snarare än ur en sittning.
Målningen mäter 55,2 gånger 64,4 centimeter och tillhör nu Museum of Modern Art i New York. Den är en av flera nära besläktade porträtt av Roulin från dessa månader, var och en prövande en annan balans av samma blå uniform mot en mönstrad grund.
Ansiktet ovanför skägget
Bilden är beskuren nära, så Roulin fyller nästan hela duken och möter betraktarens blick direkt. Han bär sin blå postmössa med POSTES bokstaverat över skärmen i guld, något bakåtlutad från en bred, väderbiten panna. Hans hud är uppbyggd av penseldrag i blekgrönt, ockra och rosa satta sida vid sida snarare än sammanblandade med varandra.
Skägget är målningens verkliga händelse. Det faller i långa kluvna lockar från under kindbenen till bröstet, arbetat i strängar av ingefära, grått, violett och mörkbrunt som tvinnar sig och korsar varandra som separata rader av handskrift. Van Gogh tecknar det med samma kalligrafiska frihet som han gav cypresser och mognande vete, så att hår blir en sorts väder.
Roulins ögon är rödrandiga och lätt trötta, fästa någonstans strax förbi betraktaren. Det finns inget leende och ingen teater i posen, bara en jämn, tålmodig uppmärksamhet som Van Gogh ägnar lika mycket åt en vän, en stol eller en solros.
En trädgård som aldrig funnits
Bakom Roulins huvud upplöses väggen i ett tätt fält av grönt, mönstrat med slingrande orange och röda rankor och en stänk av små vita streck som, från andra sidan ett rum, läses som lövverk fångat mitt i rörelse. Två rosettblommor i gräddvitt och rost sitter i de övre hörnen och ekar formen av ett hjul. Till höger öppnar sig ett kluster av rosa och vita blommor, större och lösare målade än det upprepade mönstret som omger dem.
Inget av detta beskriver en tapet Van Gogh ägde eller en trädgård han satt framför. Det är en påhittad dekorativ grund, byggd av samma vokabulär av prickar, slingor och platt färg som han använde i andra porträtt från dessa månader, ett sätt att ge en modell en omgivning utan att tillgripa ett verkligt rum. Mönstret pressar sig framåt snarare än att dra sig tillbaka, så Roulins huvud sitter mot det snarare än inuti ett trovärdigt rum.
Det gröna självt är inte en färg utan fyra eller fem distinkta valörer, från nästan svart i skuggorna kring öronen till en ljus, syrlig ton vid de övre kanterna. Den variationen är vad som hindrar bakgrunden från att plattas ut till vanlig tapet.
Blå ull mot gröna löv
Uniformskappan är i djupt preussiskt och koboltblått, dubbelknäppt, med två rader ockragula knappar som slår ljusa, hårda toner mot allt det blå. Van Gogh målar ullen i långa, platta, riktade penseldrag som följer tygets fall över axlarna snarare än modellerar det med ljus och skugga. En strimma orange krage syns vid halsen, den enda varma tonen mellan skägg och kappa.
Blått och orange, grönt och rött: hela målningen är byggd på par av färger som står mitt emot varandra på färghjulet, drivna nära full styrka. Det är denna kontrast, mer än någon enskild teckningspassage, som ger Roulin hans fysiska tyngd och hindrar honom från att absorberas in i mönstret omkring honom.
På en vägg, genom dagen
Upphängd i ett rum läses porträttet först som en massa av blått och grönt, med Roulins bleka ansikte och mössa som den enda ljusa avbrytelsen i fältet. Flytta dig närmare och de platta formerna bryts upp i hundratals enskilda penseldrag, skägget framför allt, som upplöses från en enda mörk form till dussintals slingrande linjer först på nära håll.
Dagsljus lockar fram det syrliga ljuset i det gröna och guldet i mössans bokstäver. Lampljus på kvällen drar ner det blå mot svart och lämnar ockraknapparna och kragen glödande nästan ensamma. Hur som helst fortsätter Roulin att titta rakt ut ur duken, orörd av vilket rum som än har byggts omkring honom.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Museum of Modern Art samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.