Porträtt av Patience Escalier: historia, betydelse och penselarbete
Sommaren 1888 hade Vincent van Gogh varit i Arles i flera månader och jagade ett ljus som han ansåg att ingen målare ännu hade återgett ärligt. Han ville göra porträtt lika mycket som landskap det året, och han ville ha modeller som såg ut som om solen själv hade skapat dem. Patience Escalier, en pensionerad trädgårdsmästare och före detta herde från landsbygden nära Arles, gav honom exakt ett sådant ansikte.
Van Gogh hade kämpat med att hitta människor som var villiga att sitta modell under de långa timmar ett porträtt krävde. Escalier gick med på det, och bilden som blev resultatet, med den enkla titeln Porträtt av Patience Escalier, är en av de mest direkta studier Van Gogh gjorde det året: en man som visas inte som en typ lånad från en sagobok utan som någon som hade tillbringat ett helt liv utomhus och bar huden som bevis på det.
Ett ansikte format av fälten
Den gamle mannen fyller nästan hela duken, sedd från bröstet och uppåt, med händerna knäppta över knoppen på en käpp. Han bär en bred stråhatt som kastar ett band av skugga över pannan, och den skuggan gör bara den rödbruna, solbrända färgen i hans ansikte mer påträngande.
Hans ögon är bleka och stadiga, djupt liggande under tunga ögonbryn, och skägget är grov grå stubb som fångar samma orangea ljus som hans hud. Det finns inget mjukt i hur Van Gogh målade honom. Rynkorna läses som struktur snarare än sentiment, uppbyggda av korta, avsiktliga penseldrag som följer hudens faktiska veck.
Runt halsen har han knutit en röd halsduk, den enda anteckningen av ren, mättad färg som upprepas i den orange-röda kanten vid manschetterna. Hans knäppta händer är målade i samma varma ockra som hans ansikte, så att huvud och händer läses som en enda solbränd enhet mot det svalare blå i hans jacka.
Orange mot blått
Van Gogh byggde bilden på en enda kontrast: hela bakgrunden är en het, obruten orange, strimmig och utdragen snarare än slätstruken, och mot den satte han en jacka utförd i blått och grönt. Det är komplementfärg driven så långt den kan gå innan bilden hotar att falla sönder.
Det orangea är inte en platt lasyr. Betraktad på nära håll rör den sig i långa diagonala penseldrag, mörkare på vissa ställen, nästan bronsfärgad nära axlarna, så att väggen bakom modellen tycks utstråla värme snarare än att bara stå där som en vanlig bakgrund.
Undersidan av stråhatten plockar upp samma orange, vilket binder modellen till färgfältet bakom honom även när hans jacka drar i motsatt riktning. Den spänningen, varmt omgivande svalt, är vad som ger huvudet dess kraft.
Själva färgen
Van Gogh målade snabbt och tjockt det året, och ytan visar det. Strået i hatten är ristat med fina linjer, ett penselskaft eller liknande verktyg draget tillbaka genom den våta färgen för att blotta grunden under och antyda enskilda strån.
Jackan är uppbyggd av korta, hackiga penseldrag i blått, grönt och svart satta sida vid sida snarare än blandade, så att de på avstånd läses som tyg medan de på nära håll förblir separata, nästan vävda märken. Halsduken och manschetterna är pålagda ännu tjockare, i röda toner som ligger något ovanpå ytan.
I ansiktet ändras hanteringen igen. Penseldragen är mindre och mer noggranna kring ögonen och munnen, de följer skallens struktur, medan skägget är en torr, skrubbad passage av grått och vitt som på vissa ställen lämnar dukens väv synlig.
Vad bilden gör i ett rum
Upphängd på en vägg är detta ett porträtt som inte låter blicken vila. Det orangea fortsätter att pressa framåt, det blå fortsätter att dra sig tillbaka, och den gamle mannens ansikte sitter fångat mellan de två, upplyst och orörligt. I dagsljus läses det orangea hett, nästan aggressivt; under varmare kvällsljus mjuknar det, och jackans blå toner träder fram i stället, vilket ändrar vilken halva av målningen som tycks tala först.
Med sina 56 gånger 69 centimeter är Porträtt av Patience Escalier inte en stor duk, men formatet passar en bild som är menad att mötas nästan öga mot öga. Den har förblivit samlad i Collection Stavros Niarchos, ett fullständigt uttalande om vad Van Gogh ville att ett porträtt skulle vara under den sommar han tillbringade i Arles.
Bilden belönar att betraktas två gånger: en gång från andra sidan rummet, där den läses som ett enda glödande färgblock, och en gång på nära håll, där färgen splittras i de åsar, skrapmärken och laddade penseldrag som Van Gogh lämnade efter sig. Få porträtt ber så tydligt om att ses på båda sätten.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Collection Stavros Niarchos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.