Såningsmannen (efter Millet, solversionen): berättelse
Målning från minnet, inte från ett fält
I maj 1889 lät Vincent van Gogh skriva in sig på asylen Saint-Paul-de-Mausole i Saint-Rémy-de-Provence, för att söka skydd efter de kriser som hade avslutat hans tid i Arles. Området gav honom en muromgärdad trädgård och skymtar av vetefält bortanför, men under långa perioder kunde han inte bara gå ut och hitta en modell eller ett motiv. Han skrev till sin bror Theo och bad om reproduktioner av de konstnärer han litade mest på, samma namn som han hade lutat sig mot sedan sina allra första försök att teckna.
Främst bland dem var Jean-François Millet, vars Såningsmannen redan hade blivit en av de mest kopierade bilderna av lantligt arbete i Europa. Van Gogh spårade inte Millets form så mycket som han översatte den, ordet han själv använde, och arbetade från ett svartvitt tryck till ett färgschema som var helt och hållet hans egen uppfinning.
Såningsmannen (efter Millet), målad 1889, tillhör den praktiken. Millet bidrog med posen och kompositionen, och Van Gogh bidrog med nästan allt en betraktare faktiskt ser: färgen, ljuset och penselns rytm.
En man i blått mot violett jord
Såningsmannen fyller mitten av duken, fångad mitt i steget nedför ett sluttande fält, med höger ben planterat framåt och vänster släpande efter. Han bär en bred hatt med upprullad brätte i varm ockra, en lös blå arbetsblus öppen i kragen och ljusa byxor uppdragna ovanför tunga stövlar. En mörkorange fröpåse, hängd över bröstet, matar handen som svingar ut framför honom mitt i kastet.
Hans ansikte är vänt nedåt och till stor del skuggat, så bilden läses genom hållning snarare än uttryck. Hela figurens tyngd ligger i steget och den utsträckta armen, fångad i ögonblicket då fröet släpps snarare än före eller efter, vilket är varför posen fortfarande känns som rörelse snarare än en stillastående ställning.
Bakom honom, mycket mindre och uppbyggd av bara några få penseldrag, korsar en plöjare och ett par spända djur fältet mot horisonten. De ger fältet dess skala och dess avstånd, och bekräftar att detta är brukad jordbruksmark snarare än en isolerad figur mot en tom bakgrund.
Himlen som ger denna version dess namn
Marken under såningsmannen är uppbyggd av korta, tätt packade penseldrag i blått och violett, lagda i överlappande riktningar så att fårorna tycks luta och förskjuta sig snarare än att avlägsna sig längs en vanlig perspektivlinje. Det finns ingen platt horisontlinje; jord och himmel möts i en mjuk, bruten söm någonstans bakom plöjaren.
Ovanför den är himlen ett fält av krökta gulgröna penseldrag, tätare och ljusare mot dukens övre halva. Detta är solen som ger kompositionens Solversion dess namn, även om Van Gogh inte har målat en hård skiva. Dess ljus är upplöst i samma slingrande märken som täcker resten av himlen, så hela bildens övre halva läses som en enda ljuskälla snarare än ett belyst föremål inom den.
Mot den blåvioletta marken bildar den gulgröna himlen och såningsmannens orangebruna påse och hatt ett schema av nästan motstående färger på färghjulet, den sorts parning som Van Gogh hade arbetat fram i sina brev sedan Arles. Effekten är mindre naturalistiskt ljus än hetta: bilden känns som om den utstrålar snarare än bara blir belyst.
Färg lagd som frö
Van Goghs pensel rör sig i korta, upprepade märken genomgående: slingrande kommatecken i himlen, rakare streck i fårorna, några längre drag för att bygga blusen och byxorna. Åsar av färg reser sig från duken där penseln var tungt laddad, så ytan själv bär en textur som förskjuts med vinkeln på ljuset som faller på den.
Ingenting i bilden är utslätat. Färg sitter intill färg i tydliga penseldrag, grönt bredvid guld, blått bredvid violett, och ögat gör blandningen snarare än penseln.
Med sina 66 x 80,8 cm är originalet en anspråkslös storlek för nära betraktande snarare än ett stort utställningsverk, närmare en sidas skala än en väggfyllande duk. Det tillhör nu Collection Stavros Niarchos, ett av många verk från Van Goghs år i Saint-Rémy som lämnade Frankrike för privata händer under det följande århundradet.
På en vägg, genom dagen
Hängd i ett rum som får verkligt dagsljus förändras denna Såningsmannen timme för timme. Morgonljuset plockar fram färgåsarna i himlen och skjuter det gulgröna närmare äkta guld; på kvällen, under lampljus, träder den blåvioletta marken fram och hela bilden läses svalare och tystare.
Den belönar att stå nära, där de enskilda penseldragen separeras till synliga märken, och att stiga tillbaka, där de upplöses till en man som skrider fram och ett brinnande fält. Få målningar kräver båda avstånden i samma betraktande.
Vad som förblir konstant, vid vilken timme som helst, är känslan av en man mitt i rörelse, utan brådska enligt vanlig tid, mot en himmel som inte slutar röra sig under honom.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Collection Stavros Niarchos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.