Såningsmannen i solnedgången: berättelse, innebörd & penseldrag
I juni 1888 hade Vincent van Gogh varit i Arles i fyra månader och arbetade sig igenom veteskörden i en takt som oroade till och med honom själv. Han skrev till sin bror Theo att han målade som en besatt, och jagade ljuset innan säsongen vände. Såningsmannen, även känd som Såningsmannen vid solnedgången, tillhör den perioden av arbete, en målning han byggde kring ett motiv han hade återvänt till gång på gång sedan sina tidigaste dagar som konstnär i Nederländerna.
En skuld till Millet, betald i färg
Såningsmannen var inte Van Goghs uppfinning. Han hade kopierat och omtolkat Jean-Francois Millets bondfigurer i åratal, dragen till idén om värdigt arbete framställt utan sentimentalitet. I Arles släppte han lös den lånade figuren i färger som Millet aldrig använde.
Där Millet arbetade i jordiga gråa och bruna toner gav Van Gogh samma motiv en himmel i färgen av hamrad mässing och ett fält i violett och blått. Han skrev om att vilja måla såningsmannen som en symbol för evigheten, där sådd och skörd står för hela en livstid.
Gestalten finns kvar från Millet: det vida klivet, armen som kastas ut mitt i sådden. Allt runt omkring tillhör enbart Van Gogh.
Ett fält byggt av sin motsats
Titta på var solen sitter. Den är enorm, låg och nästan vit i sin kärna, omgiven av en gloria av gula penseldrag som strålar utåt som ekrar. Ett smalt band av mognande vete löper längs horisonten under den, och en liten bondgård med blågrått tak står till vänster, förminskad av himlen bakom sig.
Det plöjda fältet som fyller nedre två tredjedelar av duken är inte brunt alls. Det är byggt av violett och blått, lagt i korta, hackiga penseldrag, med orange och guld som arbetats tillbaka genom det där den låga solen träffar en ås av vänd jord.
Den kombinationen av gult mot violett är hela motorn i bilden. De två står mitt emot varandra på färghjulet, och Van Gogh visste precis vad det skulle göra att ställa dem sida vid sida: varje färg får den andra att klinga starkare än den skulle göra ensam.
Ett par kråkor arbetar i fårorna i förgrunden, små mörka noter mot all den brutna färgen. En stig skär diagonalt genom fältet mot solen och drar blicken tillbaka för att möta den.
En figur skjuten till kanten
Såningsmannen själv är inte centrerad. Van Gogh placerade honom långt till höger, klivande in från bortom ramen med armen fångad mitt i kastet, en väska med säd hängd över kroppen och en halmhatt som skuggar ansiktet. Hans fötter är planterade i blått och grått, halvt sjunkna i samma brutna färg som fältet omkring honom.
Det är en udda, nästan obalanserad komposition, och det verkar avsiktligt. Solen, inte mannen, tar mitten av duken. Figuren är närvarande men inte dominant, en arbetande detalj inuti något mycket större än han själv.
Den obalansen är en del av det som får målningen att hålla kvar uppmärksamheten. Blicken landar först på den stora gula skivan, cirklar kring den strålande himlen och färdas först därefter nedåt för att finna mannen som utför det egentliga arbetet.
Färg hanterad som motivet den visar
Van Gogh arbetade snabbt den sommaren, och ytan visar det. Himlen är lagd i långa, riktade penseldrag som breder ut sig från solen som såningsmannens egen utsäde. Fältet nedanför är ännu tjockare, duttat och draget på ett sätt som ger hela nedre halvan av duken verklig fysisk textur.
Inget här är utjämnat slätt. Färg sitter intill färg, penseldrag intill penseldrag, så att bilden behåller en sorts vibration även på avstånd. Det är en teknik byggd för att ses, inte bara blickas förbi.
Målningen mäter 80,3 gånger 64,2 centimeter, en storlek som håller solen och fältet i nära, nästan pressande närhet till betraktaren. Van Gogh målade den 1888, och den tillhör nu Kröller-Müller Museum, som hyser en av de största samlingarna av hans verk någonstans.
Vad den gör på en vägg
Hängd där morgon- eller kvällsljus kan nå den förändras bilden med rummet. Varm lampljus lockar fram guldet och bärnstenen i fältet; dagsljus skärper det violetta och låter kråkorna och såningsmannens mörka kläder framträda tydligare mot all den ljusstyrkan.
Det är inte en tyst bild, och den ber inte om att få vara tyst. Solen i dess centrum fortsätter att arbeta på ögat på samma sätt som den arbetade på Van Gogh, enträget, närmare gränsen för vad färg kan hålla än de flesta landskap försöker.
Det som stannar hos en betraktare, vid upprepad blick, är spänningen mellan det lugna motivet och den rastlösa ytan. En man som sår ett fält är en så gammal och stadig scen som det finns. Van Gogh målade den som om hela himlen stod i brand omkring honom.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kröller-Müller Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.