Såningsmannen (solnedgång): berättelse, betydelse & penselföring
Arles, i blomningstiden
Vincent van Gogh nådde Arles i februari 1888, jagande ett ljus han trodde skulle skärpa hans färg så som japanska tryck hade skärpt hans öga. På våren slog fruktträdgårdarna runt staden ut i blom, och han målade dem i snabb följd, en duk efter en annan, och arbetade snabbare än han någonsin hade arbetat i Paris.
Såningsmannen tillhörde ett annat register av ambition. Det var inte en studie gjord direkt efter en modell utan en komposition byggd av minne och lång övertygelse, ett motiv han hade burit med sig sedan sina tidigaste år som konstnär. Denna duk, katalogiserad som The Sower III (version 2), är ett av flera försök han gjorde på den samma år.
Han arbetade på den under samma veckor som de blommande fruktträdgårdarna, och något av den säsongen smög sig in i bilden. En blommande gren sträcker sig in från dukens överkant, hängd tvärs över stammen på det träd som dominerar scenen, som om fruktträdgården bakom målaren hade vuxit rakt in i fältet framför honom.
En styvad stam delar fältet i två
Bildytan är liten, bara 40,3 gånger 32,5 centimeter, ändå fyller Van Gogh den med händelser. En tjock, mörk stam reser sig från nedre höger till övre vänster, dess styvade grenar utspärrade som fingrar mot en himmel av syragulgrönt strimmad med rosa.
Hängd tvärs över dessa grenar är en smal blommande gren, dess blomster nedlagda i korta duttar av korall och vitt, slingrande sig löst bort från huvudstammen. Trädet är inte en tillfällig kuliss. Det delar duken på diagonalen och pressar såningsmannen, bildens nominella motiv, in i nedre vänstra hörnet.
Där går han, en kompakt figur i en mörk blågrön jacka och mössa, och strör säd med en utsträckt arm över ett fält återgivet i brutna penseldrag av lila, grått och blekt ockra. Bakom honom skiljer ett smalt band av blått, mer en färgpassage än en bokstavlig flod, fältet från en låg horisont där en avlägsen stad och en enda mörk cypress är nedlagda i några få sparsmakade drag.
Ovanför allt detta, lågt och enormt, sitter en sol av ren kromgul färg, uppbyggd i cirkulära penseldrag så att färgen själv tycks rotera. Den flammar inte så mycket som den glöder platt mot den syrade himlen, närmare ett mynt pressat mot duken än en värmekälla.
En lånad figur, gjord för att tävla
Såningsmannen var inte Van Goghs uppfinning. Han hade tecknat och målat motivet sedan sina år i Nederländerna, i Jean-François Millets efterföljd, vars bondearbetare han kopierade och vördade som förebilder för ärligt, osentimentalt motiv.
I Arles pressade han figuren in i färger Millet aldrig använde, och prövade sig själv, som han beskrev i sina brev, mot de målare han mest beundrade genom att översätta deras sober tonalkompositioner till råa komplementära kulörer. Gul sol mot ett fält som lutar mot violett, det äldsta paret i hans färgtänkande, gör det känslomässiga arbetet här som teckning och ton hade gjort i Millets original.
Motivet bar en vikt bortom sin komposition. För Van Gogh stod såningsmannen för en cykel som överlevde varje enskilt liv, säd anförtrodd åt jorden med löftet att den skulle återvända som korn. Han återvände till bilden tillräckligt ofta för att hans brev behandlar den som något nära en privat trosartikel.
Färg hanterad i hastighet
Penselarbetet är genomgående snabbt och deklarativt. Fältet är lagt med korta diagonala penseldrag som följer fåroma snarare än beskriver dem ett efter ett, himlen i längre horisontella svep brutna av strimmor av rosa moln, barken ristad med mörka, slingrande linjer som låter grundfärgen tränga igenom.
Inget här är utslätat. Färgen sitter i åsar där penseln laddades och släppte den, och särskilt solens skiva bär en synlig impasto, en upphöjd, texturerad yta som fångar verkligt ljus olika beroende på var en betraktare står.
Den variabiliteten är en del av bildens karaktär snarare än en brist hos en hastig skiss. Van Gogh arbetade mot en beslutsam, plakatliknande klarhet, platta plan av stark färg avgränsade av tecknade drag, närmare till sinnet de tryck han samlade på än det konventionella landskapsmåleri han samtidigt verkade inom.
Hur den sitter i ett rum
Upphängd där dagsljus når den förändras bilden timme för timme på ett sätt som plattare målningar inte gör. Morgonljus eller mulet ljus låter det violetta och grå i fältet läsas tydligt mot den gula himlen; direkt sol tvärs över impaston fångar färgens åsar och ställer kromskivan i skarpare relief.
Liten som den är, 40,3 gånger 32,5 centimeter, håller den en vägg genom täthet snarare än skala, stammens trängda diagonal ger den mer närvaro än dess dimensioner skulle antyda vid en snabb blick.
Originalet innehas av Van Gogh Museum, Amsterdam, katalogiserat bland gruppen såningsmannakompositioner som Van Gogh gjorde i Arles det året. Sedd på nära håll eller tvärs över ett rum belönar den den sorts lugna, upprepade betraktande som en målning så komprimerad och så snabb i sitt skapande byggdes för att överleva.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.