Såningsmannen (studie, 1883): Historia, betydelse & penselföring
Ett bondeämne som slår rot i Drenthe
I september 1883 lämnade Vincent van Gogh Haag för Drenthe, en avlägsen provins av torvmossar och utspridda gårdar i nordöstra Nederländerna. Han åkte dit delvis för att spara pengar och delvis för att han ville ha motiv som inte redan hade bearbetats av andra målare: grävare, vävare, kvinnor böjda över potatisåkrar, män som gick bakom plogar. Det var billigt boende och hårt väder, och han stannade inte länge.
I december hade han flyttat igen, den här gången till Nuenen, där hans far hade prästgården och där Vincent skulle bo och arbeta i två år framöver. Såningsmannen (studie) tillhör denna rastlösa period 1883, målad liten och snabbt, 27,5 gånger 19 centimeter, den sorts storlek en man kunde bära i en väska över ett fält.
Han var ännu inte målaren från Arles. Färgen han sträckte sig efter under dessa år var den holländska jordens egen färg: bistre, umbra, en grå som aldrig riktigt blir grön. Det han var ute efter var inte ljusstyrka utan övertygelse, känslan av att en bonde i arbete var ett lika lämpligt motiv för seriöst måleri som vilket porträtt eller historiemålning som helst.
Millets långa skugga
Såningsmannen hade en specifik förfader. Jean-François Millet hade målat en man som skred fram över ett plöjt fält, armen svängande i själva handlingen att kasta säd, och bilden hade blivit något nära en helig skrift för Van Gogh. Han ägde tryck efter Millet, kopierade dem upprepade gånger och talade om den äldre målaren som en slags moralisk lärare snarare än bara en stilistisk förebild.
För Van Gogh var såningsmannen aldrig bara en figur för studium. Den bar en idé om arbete som en form av tro, säd som kastas på mark som inte skulle svara på månader, en handling utförd utan bevis för att den skulle lyckas. Han hade utbildat sig för prästämbetet innan han utbildade sig som målare, och något av denna obevisade, framåtlutande övertygelse stannade hos honom när han vände sig till att måla i stället för att predika.
Denna studie från 1883 är ett tidigt försök med ett motiv han skulle återvända till under resten av sitt yrkesliv. Fem år senare, i Arles, skulle samma gest återuppstå under en enorm gul sol, fältet förvandlat till violett, såningsmannen själv nästan med gloria. Inget av den färgen finns ännu här. Det som finns är posen, redan fastställd, redan hans egen.
En figur byggd av nästan ingenting
Kompositionen är sparsam till gränsen för stränghet. En enda man går över den nedre tredjedelen av panelen, kroppen vänd i profil, ena armen utslängd mitt i kastet, den andra indragen för balans. Bakom honom mörknar marken till ett band av bruten, grynig färg som läses mindre som fåror än som rå tyngd, jord som pressar upp mot bildens nedre kant.
Ovanför det bandet upptar himlen större delen av ytan, blek och orolig, strimmad av moln som har bearbetats vått i vått snarare än tecknats. Horisonten ligger lågt, vilket redan var Van Goghs vana i dessa holländska studier: låt landet krympa och låt himlen göra arbetet med skalan, så att en ensam man till fots ser mindre ut än vädret omkring honom.
Det finns nästan ingen händelse bortom figuren och linjen där fält möter luft. Ingen andra arbetare, ingen bondgård, inget träd att förankra mellandjupet med. Ögat har en sak att landa på, såningsmannens mörka silhuett, och allt annat i studien finns för att ställa honom mot den tomheten.
Tyngden av en studie
Van Gogh behandlade figuren med en slags trubbig ekonomi. Huvudet, axlarna, kappans sväng läggs in som solida mörka former snarare än byggs upp genom modellering, så att mannen först läses som silhuett och först därefter som en kropp i rörelse. Det är metoden hos någon som arbetar snabbt, utomhus eller ur minnet av fälten omkring honom, mer upptagen av att få rytmen i stegen rätt än av att fullborda någon enskild passage.
Den trubbigheten är inte slarv. Van Gogh drillade sig vid denna tidpunkt i figurkontruktion genom upprepning, tecknade och målade samma bondeposer om och om igen tills proportionerna kom utan tvekan. En studie som denna var övning i ordets enklaste mening, en repetition inför bilder han ännu inte hade förvärvat skickligheten att måla.
Paletten håller sig nära den mark den avbildar. Brunt, grönt som gått nästan svart, och en himmel nedblandad till en kritig gråvit är så långt färgen färdas. Inget här förebådar de mättade gula och blå i hans senare verk, och den återhållsamheten är en del av vad studien visar: en målare som fortfarande lär sin hand vad en arbetande mans kropp gör på ett fält, innan han lät sig tänka på färg överhuvudtaget.
Att leva med en mörk himmel
Hängd på en vägg tillkännager en studie av denna storlek inte sig själv från andra sidan rummet. Den ber att bli närmad, på samma sätt som originalet skulle ha bett Van Gogh själv om något liknande, böjd över en liten panel med ljuset från en låg holländsk himmel bakom sig.
I dagsljus dominerar himlen, den där bleka, bearbetade vidden som drar ögat upp och bort från figuren. Under varmare kvällsljus träder den mörka förgrunden och såningsmannens silhuett fram i stället, och bilden läses mindre som landskap och mer som porträtt, en man ensam med en uppgift som inte visar sina resultat på månader.
Det som förblir konstant är gesten, den utslängda armen, hållen mitt i kastet så länge någon tittar på den. Van Gogh målade den rörelsen under hela sin karriär, och denna lilla, sober studie från 1883 är där han först satte ner den.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.