Siestan (efter Millet): Historia, betydelse och penselföring
En målare utan modeller
Våren 1890 bodde Vincent van Gogh under övervakning på asylen Saint-Paul-de-Mausole, nära Saint-Rémy-de-Provence, under vad som skulle visa sig bli hans sista levnadsår. Han var sällan fri att anlita lokala bönder att sitta modell för honom, och inspärrningen skar av honom från de arbetande motiv han hade målat direkt i Nuenen och Arles. Han hölls till största delen inom asylens område och dess muromgärdade trädgård, och vände sig i stället till de tryck och reproduktioner som Theo skickade från Paris.
Bland dem fanns ett stick efter Jean-François Millet, den målare som Van Gogh hade vördat sedan sina tidigaste arbetsår. Millets bönder, som sådde, plockade ax, vilade mellan sysslorna, hade format hans uppfattning om vad måleriet var till för: inte dekoration, utan en ärlig skildring av arbete och av de människor som utförde det. Med utgångspunkt i ett svartvitt tryck av Millets komposition av en middagsvila på fältet satte Van Gogh igång, inte för att kopiera den, utan för att göra om den i färg.
Han beskrev för Theo målningar gjorda på detta sätt som översättningar snarare än kopior, och liknade sin egen roll vid en musikers tolkning av ett partitur som någon annan hade skrivit. Posen, kompositionen och de två vilande figurerna kom alla från Millet. Paletten, ljuset och penselns brådska var Van Goghs egna, och La sieste (efter Millet), målad 1890, är ett av de tydligaste exemplen på den metoden i hans sista verk.
Vila mitt i skörden
Målningen visar en man och en kvinna som ligger huvud mot fot i en bädd av slaget hö och tar sin middagsvila under veteskörden. Kvinnan ligger med ryggen mot betraktaren, ansiktet vänt in mot underarmen, och en vit hätta täcker håret. Mannen ligger mittemot henne, stråhatten nedtryckt över ögonen, ena armen slängd bakom huvudet i den obesvärade ställning hos någon som har slutat kämpa mot sömnen.
Deras träskor och saboter har sparkats av och lämnats i en liten hög framtill på duken, en alldaglig detalj som gör de två kropparnas stillhet fullständig. Bakom dem reser sig en höstack i ockra och guld, och dess välvda krona fyller större delen av bildens högra sida. Till vänster fortsätter skörden utan dem: ytterligare två höstackar står i mellangrunden, och en kärra med en blek oxe väntar nära ännu en figur som fortfarande arbetar, så fältet förblir en plats för pågående arbete även medan förgrunden helt tillhör sömnen.
Van Gogh förlade scenen till klockan tolv mitt på dagen, då solen står högst och skuggorna är kortast, och hela fältet badar i ett jämnt, tillplattande ljus. Det finns inget träd, inget tak, ingenting som bryter hettan. Den vila de två figurerna tar framstår som förtjänt snarare än tillfällig, en paus utskuren ur en dag som återupptas i samma stund de vaknar.
Blått mot guld
Bilden är nästan helt uppbyggd av två motsatta färger. Vetet, strået och höstackarna är lagda i varma gula, ockra och guld; himlen och parets bomullsbyxor och kjol är i svala blå och violetta toner. Van Gogh hade skrivit till Theo om hur komplementfärger förstärker varandra när de ställs sida vid sida, och här är effekten direkt: guldet ser hetare ut för det blå intill, och det blå ser svalare ut för guldet.
Penselföringen bär lika mycket av bilden som färgen gör. Himlen är lagd i korta, diagonala penseldrag som alla löper i samma riktning, vilket ger luften ett slags synligt väder även om ingenting i den rör sig. Höstacken är uppbyggd av långa, välvda penseldrag som följer dess rundade form, tjocka åsar av färg som fångar verkligt ljus över sin yta. De två sovande är enklare målade, i plattare partier av blekblått och vitt, vilket låter dem framträda tydligt mot den oroliga strukturen omkring dem.
Med sina 91 gånger 73 centimeter är duken tillräckligt stor för att dessa skillnader i handlag ska framträda på normalt betraktningsavstånd. Ögat tenderar att först landa på mannens upplyfta arm och hatt, bildens ljusaste parti av vitt, innan det färdas ned längs diagonalen av de två kropparna mot de avsparkade träskorna och ut i fältet bortom. Hela kompositionen fogar sig samman längs den enda svepande linjen, från sömnen i förgrunden till arbetet som fortfarande pågår bakom den.
På en vägg i dag
La sieste (efter Millet) innehas i dag av Musée d’Orsay i Paris, tillsammans med mycket av Van Goghs sena verk. Det är en målning som belönar ett rum med skiftande dagsljus, eftersom de diagonala penseldragen i himlen och den åsiga färgen i höstacken fångar ljuset olika under dagen, och skiftar mellan platt guld på morgonen och en skarpare, snedstrålande textur framåt kvällen.
Hängd på en höjd där ögat möter de sovande figurerna direkt tenderar den att sakta ner ett rum snarare än att fylla det. Det finns få händelser i den bortom två sovande människor och ett fält som fortsätter utan dem, och det enkla är just det som bär.
Sedd på nära håll läses den som en studie i vilans disciplin, målad i slutet av ett år då lugn inte var något Van Gogh fann lätt. Sedd från andra sidan ett rum lägger den sig till rätta i en enda varm form, gult hö och blå figurer, som håller stånd mot det mesta annat i färg i närheten.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Musée d'Orsay samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.