Självporträtt med bandage på örat: Historia och betydelse
Vincent van Gogh hade tillbringat stora delar av 1888 i Arles med att försöka bygga något han kallade en sydlig ateljé, ett hus för konstnärer som arbetade sida vid sida. Paul Gauguin anlände i oktober samma år, och i december hade arrangemanget surnat till gräl som ingen av männen kunde släppa. Natten till den 23 december 1888 brast det för Van Gogh, och han skar av sig en del av sitt eget öra. Han lades in på sjukhuset i Arles inom några timmar, och under en tid var det inte klart att han alls skulle återfå fotfästet.
Arles, vid årsskiftet
Han skrevs ut från sjukhuset i början av januari 1889, fortfarande bandagerad, fortfarande skakad, och gick rakt tillbaka till sitt hyrda rum. Måleriet var inte en avledning från det som hade hänt. Det var hur han prövade om han fortfarande kunde se klart och fortfarande hålla en pensel stadigt, och hur han berättade för sin bror Theo, utan att behöva säga det i ett brev, att han tänkte fortsätta.
Detta självporträtt är resultatet. Det bär inget självmedlidande och ingen teater. En man ser ut mot oss från sitt eget staffli, dagar efter den värsta natten i hans liv, och bilden han gör är samlad, vaksam, helt under hans egen kontroll.
Ett ansikte som inte avslöjar något
Van Gogh sitter nära bildplanet i en tung grön rock knäppt ända upp i halsen, en mörk pälsmössa med blågrön kant nedtryckt över huvudet. Ett vitt bandage lindar runt högra sidan av hans ansikte, täcker örat och käken och är knutet någonstans under mössan, den enda enkla fakta i bilden som inte behöver någon förklaring.
Hans ögon är blekgröna och möter våra direkt, utan att vika undan och utan att vädja. Munnen är sluten, huden uppbyggd i penseldrag av ockra, rosa och sjukligt gult som på nära håll läses som blåmärkt snarare än bara målat. Det finns ingen pipa, ingen rekvisita av något slag. Han ger betraktaren sitt ansikte och inget mer.
Vad som hänger på väggen bakom honom
Bakom hans axel sitter ett japanskt träsnitt, fäst plant mot den gula väggen: små figurer i ett landskap, ett blekt berg, fläckar av rött och blått som klingar ut mot träsnittets gräddvita botten. Van Gogh hade samlat träsnitt som detta i Paris och lutade sig ständigt mot dem för idéer om platt färg och ren kontur, och dess närvaro här, i ett rum han knappt hade lämnat, säger något om vart hans blick fortfarande ville gå även under tillfrisknandet.
Till höger stänger en hög fönster- eller dörrkarm i svalt blågrått kompositionen och håller rummets värme i schack. Träsnittet och fönstret sitter vid motsatta temperaturer, det ena en fläkt av färg hämtad från annat håll, det andra det enkla grå ljuset från en arlesisk vinter som trycker mot glaset.
Hur färgen läggs på
Rocken är uppbyggd av korta, enträgna drag av grönt lagda över en mörkare grön grund, så att tyget tycks bära sin egen skugga. Pälsmössan är ännu tjockare, arbetad i trubbiga duttar av svart och blått som fångar verkligt ljus från dukens yta. Mot allt detta är bandaget målat nästan platt och mycket vitt, det enda partiet i bilden utan synbar kamp i sig.
Van Gogh satte den gröna rocken mot en vägg av varm gulockra, ett par nästan komplementära färger som han använde om och om igen för att få en bild att brusa utan att höja rösten. Effekten här är inte festlig. Den stadgar bilden, så som en hållen andedräkt stadgar en hand.
På en vägg, i verkligt ljus
Originalet mäter blygsamma 50 gånger 60,5 centimeter och innehas av Courtauld Gallery i London, nära nog i skala för att ansiktet läses i ungefär naturlig storlek. Den storleken betyder mer än det låter: detta är en bild gjord för ett nära möte, inte ett storslaget.
Under varm kvällsbelysning fördjupas den gula väggen bakom honom och den gröna rocken sjunker in i skugga, så att bandaget och de bleka ögonen är de två saker som fortfarande fångar ljus. Under morgonens plattare ljus återfår träsnittet sin färg och hela ytan läses jämnare, närmare hur Van Gogh själv skulle ha sett den torka i sitt hyrda rum i januari 1889.
Det som förblir konstant, oavsett ljuset, är blicken. Var bilden än hänger är den det enda element som inte förskjuts med rummet omkring den.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Courtauld Gallery samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.