Självporträtt med filthatt: Historia, betydelse och penselföring
Vincent van Gogh nådde Paris i mars 1886 och dök upp vid sin bror Theos dörr på Rue Laval utan förvarning, en holländsk målare av mörka, jordbundna interiörer som snart skulle släppas rakt in i den franska modernismens mitt. Han hade lämnat Antwerpen i all hast, med dålig hälsa och knappt några utnyttjade terminsavgifter vid akademin. Theo, en konsthandlare med första parkett till det nya måleri som växte fram ur Montmartres ateljéer, tog honom under sina vingar och byggde i praktiken om sin brors blick under de följande två åren.
Pengarna till modeller var knappa, som de alltid var för Van Gogh, så han vände spegeln mot sig själv. Självporträtterandet blev en arbetsmetod lika mycket som ett motiv, ett sätt att öva ett ansikte under olika ljus och måla utan att betala en sittande modell per timme. Den här tillhör den första perioden av Paris-månaderna, målad 1886, när vanan bara hade börjat ta form.
Bilden är blygsam i format, 32,5 gånger 41,5 centimeter, tillräckligt nära faktisk storlek för huvud och axlar för att mötet känns omedelbart snarare än iscensatt. Det är inte en storslagen ankomstförklaring. Den läses mer som en privat övning, en man som arbetar fram hur han såg ut i denna nya stad och detta nya ljus.
Ett ansikte hållet mellan hattbräm och krage
Hatten dominerar dukens övre halva, en mörk filtdetalj med ett brett, mjukt rundat bräm som sänker sig lågt över pannan. Dess färg ligger någonstans mellan flaskgrönt och nästan svart, målad utan den fina finish som ges åt ansiktet under den, mer en massa än ett beskrivet föremål.
Under det brämet är ansiktet upplyst framifrån, blekt och lätt vaxartat mot det omgivande mörkret. Pannan bär synliga fåror, korta oroliga penseldrag som skär tvärs över huden, och de djupt liggande ögonen, gråblå och lätt skuggade, möter betraktaren rakt framifrån utan att mjuka upp något.
Ett tätt, rödaktigt skägg och mustasch täcker den nedre delen av ansiktet, och den röda tonen är den enda varma accenten mot så mycket brunt och grönt. Under det skymtar en randig halsduk, blå mot vitt, som bryter kraglinjen innan den mörka kappan sluter sig tillbaka över axlarna.
Färg som fortfarande bär sin holländska tyngd
Se på hur ojämnt uppmärksamheten fördelar sig över duken. Ansiktet är arbetat i korta, kontrollerade penseldrag som följer kindbenets och pannans struktur, medan hatten, kappan och bakgrunden är lagda med bredare, lösare drag som knappt bemödar sig om att beskriva något bortom massa och skugga.
Den obalansen är bildens egentliga ämne. Van Gogh hade tillbringat sina holländska år med att blanda gråa, umbriska och flaskgröna toner för bondens interiörer, och den paletten har ännu inte lossnat här. Bakgrunden är en skrapad, strimmig vinröd ton, närmare gammal möbellack än det impressionistiska färgspel han snart skulle möta i Cormons ateljé och i gallerierna omkring honom.
Det som har förändrats är behandlingen av ansiktet självt, stramare och mer sökande än hans porträtt från Nuenen, som om han nu målade för att förstå snarare än bara för att registrera. Kappan och hatten tillhör fortfarande Holland. Ögonen tillhör en man som redan ställer nya frågor till sig själv.
En blick som inte släpper taget
Det som först slår en betraktare, innan hatten eller kappan ens registreras, är blickens direkthet. Van Gogh vänder sig inte bort från sig själv och han smickrar inte det han ser, munnen stram, ögonen lätt skygga under det tunga brämet.
Det finns lite fåfänga i den och lite uppträdande heller. Detta är närmare en arbetsanteckning än ett färdigt uttalande, ett ansikte kontrollerat mot en spegel och nedtecknat medan färgen ännu var hanterbar, vilket ger det en ogarderad kvalitet som hans senare, mer berömda självporträtt ibland byter bort mot färg och dramatik.
På en vägg, i skiftande ljus
Hängd i ett rum med skiftande dagsljus beter sig ett porträtt byggt på så mycket mörk grund olika under dagen. I svagt ljus sjunker hatten och kappan nästan till svart och det bleka ansiktet tycks hänga framåt på egen hand, fångat mitt i en tanke. Under starkare ljus öppnar den vinröda bakgrunden upp sig och penselarbetet i kappan blir läsbart igen, all den skrapade, rastlösa färgen plötsligt synlig.
Den belönar att betraktas från andra sidan rummet och sedan på nära håll, de två vyerna visar nästan olika bilder, den ena en silhuett mot mörkrött, den andra en studie i korta, avsiktliga penseldrag kring ett par vaksamma ögon.
Originalet hänger på Van Gogh-museet i Amsterdam, ett bidrag bland de många självporträtt Van Gogh gjorde under dessa Paris-år, men ett tidigt och jämförelsevis nyktert sådant, målat innan både färgen och penselarbetet bröt sig loss.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.