Självporträtt med grå filthatt: historia & betydelse
I vintrarna 1887 hade Vincent van Gogh bott i Paris i nästan två år och delade en trång lägenhet på Rue Lepic med sin bror Theo. Pengarna var knappa, och professionella modeller kostade mer än han hade råd med, så han gjorde det han redan hade börjat göra det året: han ställde upp en liten duk, placerade en spegel i närheten och målade sitt eget ansikte.
Han hade anlänt till staden och arbetade fortfarande i den mörka, jordnära paletten från de holländska åren. Inom några månader hade han genom Theos kontakter och ateljéerna och kaféerna på Montmartre träffat Signac, Bernard och Toulouse-Lautrec, sett Seurats prickiga dukar och börjat testa de nya färgteorierna själv, på den enda modell som aldrig skickade en räkning.
Ett huvud inramat i blått och orange
Bakgrunden i denna lilla duk står inte still. Den snurrar i täta koncentriska bågar av kobolt- och turkosblått, fläckad med streck av bränd orange som tycks spinna utåt från bakom sittarens huvud som en gloria fångad mitt i rotationen.
Van Gogh byggde det fältet av korta, kommaformade penseldrag lagda sida vid sida snarare än blandade, så orange och blått fortsätter att arbeta mot varandra även på avstånd. Blått och orange sitter mitt emot varandra på färghjulet, och placerade kant mot kant så här vill de inte lugna sig: effekten är en bakgrund som surrar snarare än drar sig tillbaka.
Ansiktet bär samma rastlöshet. Ockra, blekgult, salviagrönt och rost är skrafferade i korta diagonala drag som följer strukturen hos kindben, panna och käke, så färgen själv tycks forma benet under den. Ingenting på denna yta är utjämnat; varje plan i ansiktet är byggt av synliga, riktade märken.
Grå ull mot kobolt
Ovanför det rastlösa ansiktet sitter den grå filthatten som ger bilden dess namn, dess brätte målat i drag av blek salvia, lavendel och matt vitt som fångar ett svalare ljus än de varma färgerna nedanför. Det är en vanlig hatt, den sorten en arbetande parisare kunde bära utan en tanke, placerad lite bakåt så att hela ansiktet lämnas öppet för betraktaren.
Under kragen sluter en blå jacka med mörkare ränder över en vit skjorta och en löst knuten kravatt, målad i samma snabba, parallella drag som fyller bakgrunden, så att figur och omgivning delar en kontinuerlig rytm av märken. Kläderna framstår som anspråkslösa och respektabla snarare än fashionabla, kläderna hos en man med lite pengar som ändå höll sig presentabel.
Det som möter ögat först är dock blicken. Ögonen är svalt grågröna, placerade under tunga ögonbryn, och de ser rakt ut ur duken med en jämn, orubblig direkthet som den omgivande färgen inte gör något för att mjuka upp.
Ett ansikte som står i stället för en modell
Van Gogh målade mer än tjugo självporträtt under sina två år i Paris, och praktiskt behov var en del av anledningen: en spegel och en duk kostade inget utöver hans eget tålamod, vid en tid då att hyra en modell ens för en eftermiddag var en lyx. Men sittningarna blev också ett laboratorium, ett sätt att prova neoimpressionisternas brutna, separerade penselföring på ett motiv han kände bättre än något annat.
Seurat och Signac arbetade med små, jämna prickar applicerade med en nästan vetenskaplig distans, och byggde form genom optisk blandning på ett försiktigt avstånd från motivet. Van Gogh lånade vokabulären, de separerade toucherna av komplementfärg, men drev märket självt längre: längre, mer brådskande, följde ansiktets känsla snarare än ett fast system. Resultatet läses som personligt där de neoimpressionistiska målningarna som inspirerade det läses som kalkylerade.
Vid denna punkt i sin vistelse målade han snabbt och ständigt, och absorberade ett nytt sätt att se färg nästan i realtid. Detta porträtt ligger nära slutet av den parisiska lärotiden, strax innan han lämnade staden för Arles i början av 1888 i jakt på starkare ljus och billigare boende.
Finns på Van Gogh-museet, Amsterdam
Originalet mäter 37,5 gånger 44 centimeter, tillräckligt litet för att ha målats i en enda ihållande sittning framför en spegel i den där lägenheten på Montmartre. Det tillhör nu Van Gogh-museet i Amsterdam, en del av institutionens djupa innehav av hans självporträtt från dessa Parisår.
Den blygsamma skalan spelar roll framför duken. Det finns inget avstånd att backa in i; ansiktet fyller ramen i nästan naturlig storlek, och den ringformade bakgrunden tränger in runt det, så mötet känns omedelbart snarare än iscensatt.
Upphängd på en vägg hemma behåller målningen samma rastlöshet. Morgonljus lockar fram de svala blå tonerna i bakgrunden och hatten; varmare lampljus på kvällen drar fram orange och ockra i ansiktet, så att samma duk tycks skifta temperatur under dagen. Ögonen, var ljuset än faller, fortsätter att möta rummet rakt på.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.