Självporträtt med stråhatt: Historia & betydelse
År 1887 hade Vincent van Gogh varit i Paris i drygt ett år och delade lägenhet med sin bror Theo på Rue Lepic, och pengar till inhyrda modeller räckte sällan längre än till ett bröd. Han löste det problemet på sitt vanliga sätt: han ställde upp en spegel och målade sig själv. Självporträtt med halmhatt, daterat till 1887, är ett resultat av den vanan, en liten duk som fångar honom mitt i ett experiment snarare än poserande för eftervärlden.
Parisåren var viktiga eftersom de nästan över en natt exponerade honom för målare han knappt känt till i Nederländerna, från Pissarro till kretsen kring Seurat. Den här bilden, som nu finns i Van Gogh-museets samling, visar en målare som fortfarande arbetar ut vad deras exempel betydde för hans egen hand.
Ett ansikte vänt i sidled, inte mot betraktaren
Huvudet fyller det mesta av den lilla duken, 31 gånger 41 centimeter, och det vrids strax utanför mitten, så ögonen möter betraktaren i en vinkel snarare än rakt framifrån. Den lilla vridningen hindrar bilden från att läsas som en enkel spegelkontroll.
En bredbrättad halmhatt sitter lågt på huvudet, dess krona och brätte byggda av korta, krökta penseldrag i gult, ockra och en blekare gräddton där ljuset fångar flätan. Brättet kastar en mjuk skugga över den övre halvan av ansiktet, så pannan ligger i svalare färg medan kinderna och näsan bär värmen från det direkta ljuset.
Under hatten ramar ett rödgult skägg och mustasch, lagda i lösa uppåtgående penseldrag, in en mun som hålls i en flat, sluten linje. Ögonen, i blekt blågrått, är det enda området av verklig stillhet på duken, fästa på något strax förbi betraktarens axel snarare än på betraktaren.
Blått som svarar mot gult
Van Gogh byggde hela bilden på en enda färgkontrast: den varma gula hatten mot en bakgrund som helt arbetats i blått, lagd i korta diagonala penseldrag som löper nästan som kammade linjer över duken. Mörkare kricka och gröna inslag bryter upp det blå fältet, så det aldrig stelnar till en flat yta.
Hans jacka ligger i samma blå familj som bakgrunden, så kavajen nästan löses upp i den, och bara en blekt grönaktig halsduk vid halsen och en strimma vit krage skiljer figuren från marken. Den nära samstämmigheten i nyans verkar avsiktlig, den sorts gul-mot-blått-parning som de parisiska målare han lärde av använde för att få en duk att tyckas brusa snarare än stå stilla.
Ingenstans på ytan är färgen utjämnad och slät. Varje penseldrag förblir synligt sig självt, satt bredvid sin granne snarare än sammansmält med den, så färgen behåller ett svagt flimmer även när bilden betraktas från andra sidan rummet.
Färg som ett rekord av hastighet
Penselföringen är kort och upprepad snarare än lång och beskrivande, och van Gogh anstränger sig inte för att dölja den. Penseldragen i hatten löper åt ett håll, penseldragen i bakgrunden åt ett annat, penseldragen i skägget åt ett tredje, så bilden läses nästan som ett diagram över handen som gjorde den.
Den direktheten kom av nödvändighet lika mycket som av ambition. Att arbeta från sin egen spegelbild innebar att arbeta snabbt, innan posen eller ljuset försköts, och de snabba, åtskilda färgmärkena är delvis ett rekord av den brådskan.
År 1887 var det också en etablerad metod snarare än en slump. Genom hela hans serie av parisiska självporträtt, av vilka detta är ett av många, använde van Gogh sitt eget ansikte om och om igen för att testa hur långt bruten färg och korta, riktade penseldrag kunde gå innan likheten gav vika för själva färgen.
En liten duk som rymmer ett rum
Med sina 31 gånger 41 centimeter är originalet nära i skala en stor bok, gjord för att mötas på nära håll snarare än läsas från andra sidan en sal. Återgiven i den storleken eller större håller samma närhet: hatten och ögonen förblir det första ett rum lägger märke till.
Morgonljus tenderar att platta ut det blå till ett enda stilla fält, så den gula hatten läses nästan ensam mot väggen bakom den. Kvälls- eller lampljus värmer samma blå mot violett och drar fram det gröna ur halsduken, så bilden skiftar i stämning utan att ett enda penseldrag förändras.
Det som förblir konstant är blickens vinkel. Varhelst målningen hänger fortsätter den sidledes blicken att möta den som kommer in i rummet i en vinkel, aldrig riktigt rakt på, vilket är en del av varför den belönar en andra och tredje titt snarare än att stanna vid den första.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.