Självporträtt med halmhatt och pipa: historia
Våren 1887 hade Vincent van Gogh bott i Paris i över ett år och delade en lägenhet med sin bror Theo på Rue Lepic i Montmartre. Han hade anlänt från Antwerpen och målade i den holländska traditionens mörka, jordnära palett. Inom några månader arbetade han sida vid sida med konstnärer som var uppslukade av impressionismen och Georges Seurats och Paul Signacs pointillistiska experiment. Självporträtt med halmhatt och pipa, målad det året och med måtten blygsamma 31,5 gånger 41,5 centimeter, är ett av de tydligaste vittnesbörden om att den förändringen hade fått fäste.
Att måla sig själv för att spara pengar
Van Gogh hade inte råd att regelbundet betala professionella modeller, så han gjorde spegeln till ateljéns mest pålitliga modell. Under sina två år i Paris målade han sig själv mer än tjugo gånger och använde varje duk som en plats att pröva färg, penselföring och stämning utan kostnaden eller krånglet med att hyra in en främling att sitta stilla.
Halmhatten han bär här var inte en ateljérekvisita utan ett plagg från hans egen garderob, den sorts hatt en arbetare eller en man från landsbygden kunde bära mot solen. Parad med en modern blå rock och en pipa fastklämd mellan tänderna framställer han sig själv som någonstans mellan landsbygdsmålaren han hade varit i Nuenen och den urbana moderna människa han var på väg att bli i Paris.
Ansiktet under halmhatten
Hatten fyller stora delar av dukens övre halva, och dess brätte är uppbyggt av korta, torra drag av blekgult och kräm som fångar det lilla ljus som finns. Under den vrids van Goghs ansikte något åt sidan medan hans blekblå ögon ser rakt ut mot betraktaren, vilket ger porträttet en direkthet som gränsar till konfrontation.
Hans skägg och mustasch är lagda i ockra och rost, genomdragna av drag av rosa och vitt som följer hårets växt snarare än jämnar ut det till en platt massa. En ljus pipa av lera vilar mellan hans läppar, dess skaft skär en ljus diagonal över den nedre halvan av hans ansikte, och det lilla mörka piphuvudet hänger strax under hakan.
Hans axlar är svepta i en lös rock, uppbyggd av långa, brutna drag av kobolt och skiffer som mörknar till nästan svart vid kragen. Bakom honom erbjuder bakgrunden ingen scen och inga möbler, bara ett skiftande fält av mörkblåbrunt och inslag av grönsvart som inte ger honom något utrymme att stå i bortom duken själv.
Färg hämtad ur en mörk grund
Det som får bilden att fungera är kontrasten som van Gogh bygger mellan den nästan svarta bakgrunden och hattens blekgula färg, ett parande av motsatser som han hade studerat i den färgteori som cirkulerade bland hans parisiska vänner. I stället för att blanda färgen jämnt lägger han ner den i separata, synliga drag och låter gult sitta intill grönt och blått intill brunt, så att ytan aldrig riktigt kommer till ro.
Detta är inte den pålagda, skulpturala färgen från hans senare arbete i Arles, utan något mer undersökande, en duk där man kan se honom pröva hur långt han kan driva färgen innan likheten bryter samman. Hans ansiktes hud bär inslag av grönt och violett i skuggorna, en iakttagelse lånad från impressionisterna snarare än från någon holländsk lärare.
Titta noga på dukens väv under färgen och du kan se hur tunt vissa partier är lagda, där grunden lyser igenom på sina ställen. Det är en arbetsmetod, inte en färdig föreställning, ett vittnesbörd om en målare som lär sig ett nytt språk drag för drag.
En liten duk för en lång blick
Med sina endast 31,5 gånger 41,5 centimeter är målningen liten nog att ha stått på ett staffli i ett trångt rum i Montmartre, och den intimiteten har aldrig lämnat den. Upphängd i ögonhöjd i ett arbetsrum eller en hall vill den läsas på nära håll, ungefär på samma avstånd som van Gogh själv måste ha kontrollerat sin spegelbild när han målade den.
I dagsljus dras hattens gula fram och rocken drar sig tillbaka in i den mörka grunden bakom den, så att ansiktet tycks sväva. I lampljus på kvällen mjuknar den kontrasten, bakgrunden förlorar sina sista blå nyanser och hela bilden läses varmare, närmare ockran och brunt i hans tidigare holländska arbete.
Originalet hänger idag på Van Gogh-museet i Amsterdam, tillsammans med många av de andra självporträtten från dessa Parisår, där det läses som en bildruta i en mycket längre sekvens av självrannsakan. Sett för sig själv, borta från den sekvensen, håller det fortfarande som ett enda, skarpt stycke betraktande: en mans redogörelse för sitt eget ansikte, framkommen ett drag i taget.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.